...well, the party is over now.
exhibitions built and hung and openings boozed through.
thanks for coming.

JUST DET.

Där stod vi och hängde på konstmuseets trappa. satt, låg och rökte.
kaffe spilldes på Maris svarta bänk och överallt omkring.
Skatan gick omkring i vinden och väntade på samtal.
Konsthallsdörrarna öppnades och Hirschorn marscherade ut med sin stora svarta väska.
som en läkare i en gammal svartvit film.
Och lille skribeneten Ravini efter. klippetiklippetiklopp...

Dom stod bakom oss. Dunkade ryggar och skakade tass.
Deras aftershave gled in i näsborren.

Helt normalt men ändå.
Vi är konstslödder.
Event i sunkig trälåda på hjul som inte ens vänder sig.
En isländska i skatkostym.
Klart att Thomas inte vågade prata.
Och Ravinis skygglappar var klart välmonterade.Fastspända för att enkom fokusera STOR konst.
Till den grad att hon inte ens klarade av Kastellgatan.

Nå.
Nu är det ändå inte så illa att jag skulle vara utom mig av ilska och/eller besvikelse.
Så ingen behöver hänga läpp eller ens bråka.
Detta är bara en högst personlig kritisk överblick av den förgågna veckans händelser och ja, även en generell kritisk undran över saker o tings händelseförlopp.
Finns det ett överskott av händelser och utställningar och konstnärer och verk och alla vill ha sin del av uppmärksamheten och kritiken, eller ens omnämnandet (viktigt för självkänslan, är man inte med är man inte med).
Är det för mycket på en gång?
För mycket för publiken och ravinina att svälja?
Hänger dom inte med i takten?
Blir det så mycket av det goda att dom måste börja välja? Och bete sig löjligt åt.
Hänga efter enbart dom stora stjärnorna och göra alla små ilskna.
Vad händer senn när dom små blir stora?
Små hänger lätt läpp och kanske inte glömmer.
Stackars Ravinina och dom andra som inte såg. eller ens kom.

Minnet är långt.

Notera att Pålle inte nämndes med ett ord i texten.