det finns en obeskrivbar trötthet på och i konstscenen i sverige.
den uttrycker sig eg som en lat vilja. man vill men orkar liksom inte. när det kommer till kritan så ger man helst upp. men man vill ändå ha utbudet och möjligheterna serverade.
ofta är det konstnärerna som också är idealister som orkar lite mer. det är de som driver projekt och utställningar mm. men hur länge ska de orka? de har ofta egna mer eller mindre framgångsrika karriärer på gång samtidigt som de vill verka på en lokal och internationell konstscen. Var och när de får sina inkomster ifrån är en annan intressant diskussion. Men det tröttar ut vem som helst.
Speciellt för att klimatet är lamt. Det svenska konst klimatet är stelt och lamt. Ofta också snobbigt, politiskt korrekt, försiktigt och jag vet inte, pretentiöst.....som att trendkänsligheten är extrem? jag har fel på många punkter och väldigt ofta, men detta är vad jag kan känna och uppleva ibland. Jag undrar varför det är så? det är ju inte den enskilde konstnärens problem? Men är den enskilde konstnären för trygg och kanske också rädd för att sticka ut? Man kan liksom inte sluta gosa eller?
No comments:
Post a Comment