min sk nationella identitet börjar mer o mer kännas som ett dilemma för mig. jag har vridit o vänt på det och har nog kommit på en lösning men frågan kvarstår; varför ska det vara så stort? eller är det ens det? är det jag som förstorar upp något?
ok. bakgrund till frågan.
jag är finsk en medborgare. år 2000 flyttade jag till Sverige, mer eller mindre på heltid. jag är en bildkonstnär. i många sammanhang beskrivs jag som finsk och i rätt många också som svensk konstnär. själv föredrar jag att beskriva mig som nordisk. Bla för att jag har varit verksam i hela norden på ett sätt eller annat. ja, även baltikum. jag har vänner från hela norden och baltikum.
2009 åkte jag till Berlin, nu är det 2010 och jag känner att jag inte vill bo kvar i Sverige. Men jag vill inte förlora min svenska identitet. har jag rätt till den efter alla dessa år som jag varit verksam där? har jag rätt att få vara lite svensk?
det tynger mig.
jag vill kunna bo i tex Berlin och ändå känna mig helt nordisk. även på papper. dethär är ju också en ekonomisk fråga. jag har varit verksam både i finland och sverige. Och fått erkännande och stipendier i bägge länder. Det borde ju inte vara en knivig fråga. Eller? är det det?
Jag känner ju tex skotska människor som bor här i berlin, de stöds av både brittiska och tyska fonder numera.
En tid man investerart någonstans borde inte gå till spillo.
Således ansöker jag om svenskt medborgarskap och blir en finsk svensk medborgare. det är egentligen rätt naturligt då jag är född i Finland men har svenska som modersmål.
Och efter denna passning kan jag bo och verka var jag vill.
No comments:
Post a Comment