I am very fortunate.
I do not have a lot of money or wealth.
But I have enough.

I live in a huge house. I have so much space. Almost to much.

I have 40 pairs of socks.
I eat well every day.
I have internet access.
I have clean water.

My parents are well and alive.
They live in another country.
I have enough money to go and see them sometimes.
I can call them on my smartphone.

I can afford to have a child.
My child goes to kindergarten. Where I live it’s for free.
I can afford medical care.

I am very fortunate.

I can afford buying organic food.
I can grow my own vegetables.

I have time to  read books and make drawings with my child.

I have beautiful shirts.
I can buy old suitcases in flea markets.

I have vases and decorative objects in my home.

My house is warm when ever I want it.

I know how to make maki rolls and chop wood.
Sometimes I chop wood.

My house has a fireplace.

I am so rich that I can allow myself to make long walks every day.

I take time to talk to cows.

I do not buy a lot of things.
I already have enough.
I do not really throw things away. I reuse them.

That is how rich I am.
And fortunate.

I know things.
I had a good education.
It made me open minded.
And I was so fortunate to be smart enough to stop and listen.

I wish we could all be this fortunate.

I really do.

 Tankar om dig, kära Sverige, min stora kärlek.

Jörn Donner skrev om dig nu är det min tur. Fan, alla vill vara med dig!

Det är så länge sedan jag bodde hos dig. 12 år sedan flyttade jag. 4 år sedan var jag och besökte dig. Ibland saknar jag dig. Oftast då jag ser på tv program på SVT. Jag ser hur rent och fint det är överallt. Hur mysigt. Hur gulligt. Hur vardagligt det är hos dig. Jag minns dom stora ostarna vi köpte och det goda kaffet. Och det söta brödet som jag å andra sidan inte gillade. Och allt det där eviga fikandet. Och folkölet. Allt var väldigt tryggt. 

Och så ser det ofta ut på SVT trots att vi båda vet att det inte är sanningen.

Nu är jag med någon annan. Det är väldigt annorlunda. Jag förstår inte ens alltid vad som sägs.
 

Med dig förstod jag allt. Det var tryggt. Kändes som hemma. Men hemma kan bli trist i längden. Man vill åka iväg och träffa nytt blod.

Ibland går jag runt på IKEA någonstans i världen. Jag flinar lite snett och går runt och säger högt alla namn på möblerna och grejerna. Och jag bara måste köpa tre st Präst ostar, ett stort runt knäckebröd och söt äcklig lingondricka. För att det påminner om dig, om hemma.

Vad är det jag saknar hos dig då utom IKEAS matvaror och det där trygga och mysiga?

Soprummen!
Saron kyrkan!
Afterwork och godiset!
Alla som inte riktigt var som du (förlåt, utlänningarna).

Du, det värsta var nog att jag allt som oftast kände att jag måste vara på min vakt. Jag måste akta min tunga. Måste svälja ord. Inte vara spontan. Du var så himla korrekt, politiskt och på många andra sätt med. Det har ju sina sidor men det kan också fungera hämmande tror jag. Du fick mig ofta att känna mig väldigt brutal. Att jag var en vilde. Ociviliserad. Olärd. Jag fick dålig självkänsla. Blev lite vilsen. Men jag visste ju att du älskade mig. Det var exakt det där vilda du älskade. Kanske t om avundades. Men du var så stolt. Och korrekt.
Så vi gjorde slut. Sa tack o hej. Jag tog mina Muminmuggar, begagnade möbler och allt annat pick och pack och lämnade dig.
Efter det sågs vi några gånger och jag tänkte att ja visst, det kunde ha fungerat kanske kan det göra det igen. Men senn kom jag ihåg alla känslor av att inte passa in 100 %, alla gånger jag känt mig tokig och knäpp. Nej, då är det bättre att vara med någon man är 100% olika. Eller 80%.
Eller att ta sitt begagnade pick o pack och flytta hem till den där första vilden uppe i nordöst.