Hillevi Wahl skriver i DN och Nina tänker...

oh! läser om Hillevi Wahls bok om ätstörningar.

Det är ju något jag levde med länge.

och jag blir så glad när jag läser följande:
Om jag ska hårdra det, tror jag att många anorektiker har ett stort kontrollbehov, medan bulimiker är äventyrliga spänningssökare. Jag är en sådan som alltid varit lite för mycket, älskat för mycket, velat för mycket. Jag har haft ett behov av att tas i bruk, att all min potential utnyttjas. Därför passar det mig bra att ha tre barn eftersom de kan använda all min energi, suga i sig av min kärlek, säger Hillevi.

Och jag håller med henne så in i helvete när hon skriver:
Nu är jag otroligt lycklig, jag får ibland höra att jag är äckligt glad. Men när du haft det som jag är det lite som att du gått omkring med kronisk värk, och så plötsligt en dag är smärtan borta. Det går nästan inte att förstå känslan, det är så skönt, som att kasta av sig en tung ryggsäck, man flyger.

Jag känner ju exakt så. Jag har haft lite problem med definitionen om kontroll. har inte riktigt känt igen mig på den punkten. Har ju känt att jag kanske är raka motsatsen. Har flytit omkring och sökt mig spänning. Och på nåt tokigt sätt vetat att jag kan finna spänning genom att vara snygg (spänning= kärlek, uppmärksamhet, äventyr). Men sedan har det visat sig att mitt friska fina leende och min varma person har varit ett ännu bättre sätt att få spänning. Och fan vad jag har upplevt!!!!

Ibland går ju jag in i ett mörker då jag minns all skit och all ångest och egentligen mest hat mot mig själv. Det började ju nog som barn. Att jag var annorlunda. Att jag inte var söt. Att jag såg ut som en pojke. Minns något fint dock, min morbror som alltid skrattade åt mina skämt, även när jag var liten. och så sa han en gång att jag kommer att bli en bra diplomat. Det lät fint. Så jag snodde det och skrev överallt att jag skulle bli diplomat.
Men jag ville ju inte vara en söt tjej i rosa tutu. Jag tyckte ju på riktigt ÄRLIGT att det var löjligt. Jag ville ju hellre leka med grannpojken i dendär båten som stod o övervintrade i en trädgård vid vårdhemmet i Veikkola.
jag ville hellre cykla i sandtaget än göra plié. Och det var och är inget fel i det. Det var mitt val. Jag ville ha spänning redan då. Jag ville vara fysiskt aktiv. Och jag minns hur ledsen och besviken jag blev då jag inte fick vara med och bygga trädkoja i Manamansalo med männen och pojkarna utan tvingades bli kvar i stugan med kvinnorna och flickkusinerna.

Senare valde jag träslöjd i skolan. Min (enda) vän Ingela hade lovat att också välja det. men hennes mamma tillät inte det. Så i flera år var jag den enda flickan i träslöjden. Men det var ok. Jag gillade lövsågen. och grabbarna var snälla. Henrik Larsson svetsade en bit åt mig på pilken för att jag tyckte det var otäckt.

Sedermera skulle man ju i något skede bli attraktiv för att man var "kvinna". Det första minnet jag har av detta är hur tjejerna i klassen (vi var nog omkring 12) vill frisera om mig. Jag skall ha håret löst - inte på svans. Jag blir generad. Dom har alla läppglans. Jag vill ju bara ha det så enkelt och praktiskt som möjligt.

Senn får jag mens. Det är äckligt. Jag hatar mens o sex o sånt.
jag ska aldrig röka cigg eller dricka alkohol.

På sjuans klassbild har jag blont långt hår som hänger fritt och rosa läppglans. jag börjar röka. Och senare dricker jag väl nåt. I samma veva börjar jag bli mer o mer fixerad vid min kropp. På julen ser jag ett program om en engelsk flicka som har bulimi. hon kräks upp sin mat. och så dör hon. jag har ätit en massa konfekt och tänker: shit, det där kan jag ju testa en gång. Så jag kräks upp konfekten. jag minns att jag tänker att det bara är en engångsföreteelse. Men så fel jag har då.

Det kommer att ta ännu ca 10 år tills jag är helt friskförklarad. med många upp och ned gångar. och ett år som i princip är helt borta.
Det är för djävligt. Exakt som Hillevi Wahl säger. Ingen större skillnad på mig och missbrukarna på Sergels Torg.

Dream 11-12.3 2010

I'm in a house that looks a bit like our summerhouse in Manamansalo Finland. But its in Lusaka, Zambia - its the house I grew up in on Lufubu road 111 (number is not correct). I'm alone in there. I'm perhaps singing, behaving a bit funny. There are lots of colorful flowers in there. I say to myself: "aah! Now I understand why older women make such a fuss about different vases - when you're older you get your own flowers - you're not anymore waiting to get them from someone else."
There are some dried white roses that I'm fingering and looking at. Suddenly there's a knock on the door just next to me. I hide on the floor and creep to the bathroom. There I take of my stupid KING outfit (a big velvet coat and a sort of a hat/crown) and throw it in to a closet. I'm feeling embarrased, a bit frightened and ashamed. I check my reflection in the mirror and discover that I'm wearing tons of makeup, red cheeks and red lipstick - but I have a young mans face (a bit like freddie mercury) with a thin moustache. I seem to bit around 30. That's strange I think as I believed I was a woman.
I keep thinking about calling 112 (911) and repeat my address Lufubu road 111. I sneak back in to the room and see a man in a grey suit looking in through the window. He can't see me. he leaves. its silent again.

story written by 2 people on Skype chat.

Dusty Tom was born on a rainy day, sometime in Autumn in a small town. It might have been October.

Dusty Tom was born in small house in the small town
that was so small that she never got a name.



Dusty Tom lived alone with his mother.


Dusty Toms father died by leaving, nobody knows where.

Dusty Tom believed, that his father was an undercover agent.
His father had just done the step to protect his family.
For Dustys mother he was dead

The days of Dustys youth were lonely.
and he never made plans.
For anything.

Dusty Tom was the classical breath in and out guy. He drifted along like a piece of wood in a river.
No one could help him


it was the trip of his life.

Later Dusty Tom worked in a restaurant.

The audience:
- so, he did not do anything? was he boring? silent?
-the girls didn't like him?
- not even Nasty Nina?


Nina was different.


like Dusty Tom.

They were rebellious, punk by nature.

The audience:
-but they met?
-and what did they do?
-did they find his father?
- and get arrested?


- put in jail for years?


First they gave their town a name, Soulless city.

And then they left. They escaped together on the river that took them to another town. This town had a name. It was called Pygmahhan.

In this town no body knew Dusty and Nina. So they did not need to change names. But they did it any way - because they had dreamed of new names since the day they were born. Especailly Nina. Dusty did not really care, as usual. But he did it to please Nina. And to be honest he was a bit afraid of her to.

Jag utgår själv ifrån ett väldigt öppet sinne och ser att min främsta uppgift är att skapa plats för tankar om ett nytt sätt att se vår värld, kanske även tankar om ett utopia. Jag anser också att det är viktigt att som konstnär röra sig i olika fält inom tex vetenskap. Och det är något vi verkligen kan göra, terrängen är fri och möjligheterna många. Den skotske konstnären Pavel Büchler har beskrivit denna möjlighet enligt följande:
"The artistic licence is a kind of a passport. The artist is always an itinireant, a messenger, an explorer, who operates in or among others territories. The artist comes and goes, takes away and brings back. As a temporary resident the artist still remains a stranger...but the presence of a stranger may be just what it takes for the rest of us to feel at home.
The concept of research rather than production, and the spirit of enquiry and speculation rather than executive desicion making may be a good place to look for a common ground."

går på damernas på Mikrobryggeriet i Trondheim. det slår mig plötsligt att jag är en dam i blå skjorta och örhängen. Som går på damernas i ett främmande land. Långt bort från mamma o pappa. Det känns bra att vara konstnär tänker jag. Gillar mina vänner. Det blir bra samtal. Trots att jag är smått korkad. Och lite full.

minns ingen anledning men det låter bra

avuton hjälplös helpless

inför generationer av män . som bestämt alllt.
även hur hon skulle vara.

därför är hon arg. hon kokar*. för att hon inser sin litenhet inför dem.
hon inser sin hjälplöshet. sin oförmåga att skapa någon som helst skillnad här.
hon ser hur fel allt är. hon ser t om hur man kan rätta till saker men hennes oförmåga att tala ut hindrar ju henne.

hur fan i helvete ska vi hjälpa henne.

det finns många som försökt genom att glida in genom att ta an samma roll som opponenten. det har inte fungerat i längden.
de som gjort det genom smicker o stora bröst har till slut slagits ner o skrattats ut.

var finns det rätta vapnet?

detta är ett krig.


* kokar inombords, kokar i stora kastruller

Om it-girls i DN feb 2010- något jag hetsade upp mig över

Om it-girls som har det DN på Stan februari 2010
Kvinnor fångar i högre utsträckning än män ”zeitgeisten” genom hur de klär sig, konsumerar och agerar. Det blir så eftersom manlighet är normen, och därmed varierar mindre över tid (precis som manligt mode är en fråga om ”stil”, kvinnligt om ”trender”).

jag vet inte varför jag skriver dethär. Jag vet inte varför jag reagerar. Samma dag har jag läst Lena Endres svar om anklagelserna mot teaterns sex trakasserier. Endre har helt rätt. Och jag tycker att vi istället borde diskutera varför unga människor vill bli "it-girls". varför det är viktigt med ytliga värden. Varför det är så viktigt att vara trendig i Sverige.
Faktum är att Sverige är skit tråkigt. På grund av denhär trendhetsen. På grund av att folk inte vågar vara sig själva. På grund av dendär oron att inte vara "rätt" och passa in. Det säger hur många som helst jag träffar i Europa. Det säger många svenskar själv också. Visst är det är vackert folk men...Jag vill inte ens försöka förstå varför man har velat diskutera dethär ur nåt slags genus perspektiv. Dethär handlar ju fortfarande om objektifiering. Domhär sk it-tjejerna kommer också atr bli gamla och rynkiga trots skönhets operationer. Hur ska de då se på sig själva? Tror de att de kan minnas sin ungdom som nåt slags mata hari tillvaro, Marilyn Monroe? Vad strävar de efter? Har de mål i livet? Varför pratar vi inte om det? Ja just det, någon designade ju skor. Gjorde ett Varumärke av sitt namn. Klokt...gjorde alltså ett objekt av sig själv. utan att egentligen säga någonting. Utan att tillägga någonting utom lite skor, parfym och lukter som någon stackars ängslig fjortis suktar efter. Paris Hilton parfymerna reas alltid ut i tax free butiken. Undrar varför?
– När man talar om it-girls är det just kopplingen till vad man under den speciella tidsperioden uppfattar som förfining, som blir status, som är avgörande. Det är också tydligt att om man ska bli stilikon så gäller det att förhålla sig till den rådande sexualmoralen. Det finns ett absolut samband mellan manifesterad sexualitet och låg status och vad som uppfattas som sensualitet och hög status, säger Katarina Rosengren Falk.
Förfining och it-girls. Oh, please, koppla inte ihop dessa två ord. Jag känner en riktig diva. Hon har personlig stil, hon kan sjunga och spela en massa instrument. Hon gör låtar, video, fotografi, kabaré. Hon har studerat på universitet i Riga. Hon studerar i Berlin. Hon gör shower på opera barer och sunkiga hak. Hon klär sig i svart nät och bjuder publiken på burlesk, visor, kyssar och vodka. Det är förfining. För mig är hon en förfinad girl who has it. Men hon konsumerar inte som svenska it-girls, hennes pengar går till studier, hyra och nya instrument.
Hon glider inte omkring Stureplan med en skitdyr string i sitt vaxade anus. Hon tjänar inte i alla fall pengar på det som dessa svenska it'girls gör. Nej, nu låter det som att jag är sur. Nej, jag är inte sur, jag är förbannad. Och jag är ledsen för att få barn, hjälp kanske en dotter som vill bli it-girl på Stureplan, i ett samhälle där man tycker att zeitgeist handlar om förfining handlar om hur man klär sig, konsumerar och agerar. Jag tycker att ordet status är kul på Facebook, men annars tar jag nog inte ordet i mun. kanske om jag pratar om marital status.

Det är måndag på Södermalm, stan är tanter och tragik, och jag skriver det här i tidningen: Allt är grått. Glamouren lyser med sin frånvaro även när Michaela Forni kommer till Rivals lunchstimmiga kafé, direkt från läkaren med konstaterad halsfluss (”jag hostade blod i helgen”).
Ok, ja såklart. här har vi det igen. Tanter=tragik. Det 'är det här vi borde diskutera. Det är här genus problamtiken gäller. Alla hatar för satan äldre kvinnor. Speciellt om dom blir tanter, för då har dom tappat DET. För numera är det förfining att ha höga stövlar (och säkert nån äcklig string) o klänga i dj-bås o dricka champagne o åka taxi och skapa varumärken av sig själv. Och glömma att man kanske blir tant nån dag och inte får vara med i dj-båset. Bara hoppas på att man har lyckjats haffa åt sig nån status karl så man kan ha råd med skönhetsoperationer med vilka man kan dölja tantspåren.
Ah, Lena Endre exponera din tant kropp mer! please! det kanske behövs.Fan, jag ställer upp, jag kan komma med och exponera min smått sjaviga medelålders ölmage kropp! jaaa!

– Vi går ut jämt, fast vi har noll på kontot. Det spelar ingen roll om vi har det eller flera tusen – vi dricker alltid champagne, vi åker alltid taxi, vi går på minst fem premiärer, events, fester i veckan. Men sedan sitter vi hemma och äter nudlar.
detdär är precis som människor i forna östblocket. det spelar ingen roll hur man bor eller vem man egentligen är så länge ytan skiner. Minns att jag satt och kände mig skitledsen över unga kvinnors livsval, då jag satt på caféér i tallinn 2004 och observerade unga damer på gatorna. Det såg ut som att det enda de höll på med var manikyr och pedikyr. Vad vet jag, kanske de läste medicin vid sidan av. Tyvärr hörde jag av pålitliga källor att majoriteten av de unga kvinnorna drillades redan från barn att bli perfekta vackra varelser vars mål är att hitta en rik man. Jag har aldirg heller sett lika många Armani kostymer i gatubilden som sommaren 2004 i Tallinn. I Estland, ett land som varit del av det mörka Sovjet hur länge som helst. I ett land där man fortfrande spelar upp nationalhymnen varje morgon från kyrktornet i Toompeanmäki.