såg en demonstration idag. på hemvägen. det var kurder. en ung man stod uppe på Götaplatstrappan o höll en stor flagga. en annan man, litet äldre pratade i en megafon. ljudet var rätt dåligt. två unga män, den ene hade dålig hy, gick förbi mig.dom var rätt vackra båda. och dom såg väldigt bestämda ut. litet bistra. dom såg inte mig. inte för att jag ville eller ens tänkte att dom borde ha sett mig. dom hade helt andra saker på hjärnan. dom hade inte tid att titta på rödhåriga "svenska" flickor. dom kunde ju inte ens veta att jag inte är svensk.
hursomhelst.
jag tänkte att det var SÅ starkt. dom lever verkligen. samtidigt är det hemskt. ett folk som aldrig har haft rätt till ett eget land. nu känner jag inte till deras situation sådär jättebra. om ens alls för att vara ärlig. men jag har förstått att dom har kämpat för att få rätt till sitt land. en plats där dom har varit Gud vet hur länge. antagligen handlar det om en plats (mellan Irak, Turkiet och Iran?) där det knappast ens bor andra än kurder. Så för mig, jag är en väldigt plain lantis, känns det dumt och ologiskt att dom inte kan få rätt över detta område. Varför kan man inte bara säga att låt dom sköta det? och senn vara kompisar. exportera och importera lite grejer. åka o hälsa på varannn. käka på varandras restauranger. kanske bli kära i varandra, eller i varje fall bli vänner. varför ska det vara så svårt?

varför ska det vara så himla stort dethär med gränser?

finns dom mest i våra huvuden? och handlar det bara om pengar. Fy satan så tråkigt.

Men deras ansikten. jag glömmer dom inte.

Och jag vet hur det känns.

För varje gång jag läser eller hör om att ta tex Putin eller nån annan rysk person i hög maktposition säger nåt kritiskt eller politiskt misstänksamt om Finland känner jag kramper i magen. Då ska jag hem! Hem o försvara skogen. Eller jag vet inte vad det är som jag ska försvara? Men jag ska hem - dom ska inte komma o säga hur och vad vi ska göra, tänka och säga. Vi är fria. Och vi är goda. Då ska inte dom bråka. Jag växte upp i ett eget hemland. Ett land som jag vet att inte alltid var fritt. Ett land som har tillhört andra. Mina förfäder växte upp i ett land som inte var deras eget. Mina farföräldrar har varit med om krig. Det ska inte jag eller någon annan behöva vara med om. Och man ska inte behöva känna oro heller.

jag känner oro. jag kan se hur det lyser rött över Skepparegatan. Jag kan se hur det brinner. o tjuter. o folk springer.

kanske för att jag har sett så många filmer.

Och jag såg något i dom kurdiska unga männens ögon.
och jag hoppas att dom inte ska behöva åka och bråka.

(jag tänkte också på Sverige. Jag bor ju här. Och vi är många som bor här. från många olika länder. tänk om det skulle bli bråk här....det skulle vara riktigt helvetes sjukt)