Peter Land och Palle Nielsen; ifrågasätter samhället och den individuella existensen i en meningslös värld…

Såg en utställning en gång som hette ”what is important” och det kändes verkligen som en enormt STOR titel. Ibland känns mycket inom konst meningslöst, speciellt om man tycker att den är innehållslös , tråkig, ytlig eller enbart estetisk.

Man funderar på hur man skall kunna göra någon skillnad och kanske påverka någon eller några med det man gör. Det talas om att verket skall kommunicera, ha något att komma med. Det är viktigt. På alla plan, i alla verk.

Därför tänkte jag undersöka och diskutera två konstnärers skapande ur detta perspektiv. Jag har valt dessa två, Palle Nielsen och Peter Land, för att jag tycker att de lyckas med sina verk skapa en kommunikation och diskussion.
Konstnärerna har olika inriktningar men någonstans finns samma frågeställning om vad som är viktigt” för individen och hela samhället, hela vår existens.




Palle Nielsen är i grunden grafiker och verkar ha en rätt stor produktion bakom sig. Jag känner tyvärr rätt dåligt till hela hans produktion. Projektet jag främst fokuserat på nämns inte i hans biografier och det skapar en del förvirrning. Är det verkligen samma person? Eller kan det finnas två Palle Nielsen? En förklaring till att några av hans i mitt tycke intressantaste projekt inte nämns i biografierna kan vara att de inte har setts som konst eller konstutställningar som de skulle ses idag.
Jag kom i kontakt med Palle Nielsen genom av att se en dokumentär på tv om ett arbete han utförde på Moderna Museet 1968. Det kändes otroligt fräscht och inspirerande! Verket, eller projektet, hette ”a model for a qualitative society”. I folkmun kallades den oftast bara ”modellen”. Det var en stor arbetsgrupp, av vilka en stor del var Vietnam aktivister, som låg bakom verket. Palle Nielsen gjorde en liknande aktion (utan tillstånd) i ett s a s sämre bostadsområde, Nörrebro, i Köpenhamn, på våren 1968 innan ”modellen” på moderna museet i Stockholm.
Modellen i Stockholm utgår ifrån barnens behov och som jag ser det handlar det till en stor del om hur en kommande generation vuxna uppfostras för att sedan med sin bakgrund skapa ett bra samhälle där kommunikation och allt det vi ofta saknar existerar och är möjligt. Modellen diskuterar också konstens och institutionens roll. Det var speciellt viktigt att modellen visades just på en stor konst institution som Moderna Museet, för att påpeka att sk elitistisk konst inte är det viktigaste.
I förordet säger man:
Leken är utställningen.
Utställningen är barnens eget verk.
Det finns ingen utställning.
Det är bara en utställning för att barnen leker på ett konstmuseum.
Det är bara en utställning för dom som inte leker.

Och det är därför gruppen kallar utställningen för en modell, en modell av ett samhälle skapat av oförstörda människor, barn. Och utställning kan man kalla det för att projektet utförs i en konstinstitution. Och kanske är det just därför modellen har utelämnats i Nielsens biografi.

I praktiken gick modellen ut på att moderna museet förvandlades till en enorm kreativ lekplats för barn. Man hade fått ”leksaker” som allehanda verktyg, byggmaterial, teaterkostymer, vinylskivor, mål färger mm. I lokalens alla hörn fanns högtalare som plockade upp stojet av de skapande barnen. I restaurangen fanns tv monitorer i vilka föräldrar och andra vuxna kunde följa med barnens lek. Inträdet kostade 5 kronor för vuxna och var givetvis helt gratis för barnen, som på sätt och vis VAR själva utställningen.
Ur Palle Nielsens förord i katalogen för modellen; ofta står vi och ser på barn som leker. Och vi intresserar oss mycket för deras lek. Samtidigt har vi en förnimmelse av att de ser på oss – på vår lek. Vi märker att de försöker leka sådant de lärt från oss. När vi ser dem leka är det som om vi känner igen något av oss själva. Det är som om vi såg hur de genom sin lek försöker att förstå den värld som omger dem. De leker också våra handlingar, för vi har gett dem en bild av den värld som omger dem. Och det skrämmer oss, för vi ville gärna att de kunde förstå den värld som omger dem. Men det kräver att vi själva förstår dem.
Vi blir skrämda eftersom vi själva uppfattar samhället som någonting som står ovanför oss, utanför oss.

Palle Nielsens projekt är på sätt och vis ett utopistiskt verk. Det kvalitativa samhället är ett alternativ till det auktoritära samhället. Det är en dröm (önskan?) om ett bättre samhälle där man verkligen lever kollektivt och sköter saker gemensamt. Ett samhälle där man kommunicerar med varandra, har tid med varandra och allra viktigast ett samhälle skapat av dem som skall och vill leva i det. Vackert.
”Modellen” är mer lik en politisk aktion men i och med att projektet genomfördes på Moderna Museet blev det legitimt, synliggjort och accepterat. Ja, och så blev det ju konst också…i varje fall ser vi det så idag.
Premisserna för den vita kuben kan ibland ha sina fördelar om den utnyttjas på ett lämpligt sätt.

På 60 och 70talet var det kollektiva och opponeringen mot samhälleliga institutioner vanligt överlag, och detta syntes även i konsten. Enligt tidens anda och ideologier skulle varje människa vara fri och ha rätt att uttrycka sina tankar, sin kreativitet mm. Man var en del av en stor rörelse. B l a ställde en grupp fram grafiska tryckpressar på Kongens Nytorv i Köpenhamn för allmänhetens förfogande – detta som en möjlighet för att uttrycka alienerad kreativitet. (”questioning the social” Lars Bang Larsen)

Detta var mycket lyckat och sett ur dagens perspektiv tycker jag att Palle Nielsens verk var före sin tid. Med sin ”modell” utnyttjade och ifrågasatte han institutionens möjligheter och det sociala rummet. Att samtidigt ”ge” något, ifrågasätta och skapa diskussion är inte den lättaste uppgiften och speciellt inte på en ”institution” där konst mest ses som objekt med värde som skall beundras, köpas och säljas. Nielsen visade dem (oss) ett alternativ, kanske bara en utopi men hans tro om möjligheterna för framtiden var ändå inte helt pessimistisk (han utförde ju verket!). Som helhet känns modellen som en tagg i min vuxna hjärna – som att allting är förbi och försent, för hur ska barn bli vettiga stora människor om de enda modeller som finns är stressade idioter?

Modelllen och Nielsen andra aktioner kan jämföras med nutida sociala projekt, t ex med den danska gruppen N55 som arbetar mycket med att ”ge oss” alternativa modeller av välkända och bekanta social fenomen och produkter. Tex ställde de ut N55 spaceframe i hamnen i Köpenhamn under sommaren 1999 för allmänhetens förfogande. N55 Spaceframe är en konstruktion lämpad för boende. Konstruktionen på ”huset” är mycket lätt och designen som består främst av moduler av stålrör gjordes i samarbete med en arkitekt. Mer om själva konstruktionen nedan. Konstruktionen är inte en skulptur (enbart) utan kan verkligen användas. Har för mig att den t om hade kök och andra mer eller mindre nödvändiga faciliteter. Konstnärer, författare, musiker, arkitekter och curatorer har med sina projekt inom Spaceframe visat verkets olika sociala möjligheter.



Om N55 spaceframe:

The N55 SPACEFRAME is a low-cost, movable lightweight construction that can easily be transformed. It is dimensioned as a living unit for 3-4 persons and demands practically no maintenance. The construction can be erected by anybody in a short time.
The N55 SPACEFRAME is configured as a truncated tetrahedron with an indoor ground floor of approx. 20 m˜. According to needs and economy, the size and configuration may be changed, and extra floors and rooms may be included: it is easy to add to the construction in stages.
The entire unit is constructed from small lightweight components which all can be handled without the use of cranes or other heavy machinery. All components are materially minimised, have a low degree of manufacturing and are produced by a few simple machines, which anybody can operate. When stacked, the components take up very little space. The construction is assembled by hand. It can be erected directly onto the ground, since a cast foundation is not necessary. The structure can be dismantled and rebuilt many times over without damaging any of the components. The construction can be moved either fully assembled, or partly dismantled.

Mer information på www.n55.dk.



Den andra konstnären jag tar upp är Peter Land, några generationer yngre än Palle Nielsen, dansk och mycket intressant men på ett annat sätt. Peter Lands verk är ofta videobaserade och inspirerade av slapstick komedi (Buster Keaton, Laurel & Hardy, Chaplin) och det absurda (the theatre of absurd, Samuel Beckett). Han utsätter sig själv i olika iscensatta roller & situationer, ofta misslyckade, groteska, och tragikomiska karikatyrer. Med hjälp av dessa situationer undersöker han vad som finns kvar då allt det inlärda och förväntade tas bort. Vem är man egentligen? Vad är meningen med ens existens? Vad finns kvar då det man själv trott på inte stämmer? Kan man genom att exponera det meningslösa ge mening åt det meningslösa? Generellt kan man säga att hans flesta verk rör sig kring det individuella och behandlar tematiken jag nämnt ovan.
Att Land tidigare blivit avrådd från att behandla existentiella frågor bekymrar honom inte. Vad som är viktigt för individen måste också vara viktigt för konstnären är Peter Lands enkla konklusion. (Anders Olofsson ” möte med Lars bang Larsen och Peter Land”)


”what is left when all culturally and socially learned values has been exposed, invalidated and dispensed with?” (Peter Land)

Denna frågeställning är speciellt framkommande I videoverket Peter Land 5 May 1994. Innan detta verk gjorde han sin första video Peter Land 6 february 1994, där han kontaktar några strippor för att medverka i en video. I videon strippar tjejerna och Land går ibland förbi kameran (fullt påklädd) för att ”bevisa” sin närvaro. Det här arbetet säger han själv var en slags utväg ur en kreativ och även existentiell kris. Han hade precis kommit fram till att video kanske var hans media istället för måleri men visste inte exakt vad han skulle filma. Så det fick bli någonting som skulle sätta hans moraliska värderingar på prov.

Peter Land 5 may 1994 är ett liknande arbete men kom delvis till p g a dåligt samvete. Land säger i sina kommentarer i boken Peter Land att han ville ta upp en personlig känsla han hade under den perioden, en känsla om att konsten ofta kändes ytlig och ”cool” istället för att genuint försöka säga något ärligt. Konst skall kommunicera och utåt och inte bara spegla en yta. Han kände också att medians bild av kroppen och dess skönhet var värt att kommentera med hjälpa av sin långt ifrån perfekta kropp. I videon dansar och strippar Land till sin favoritmusik Och det känns verkligen utelämnade och naket. Men visst, även komiskt, en lönnfet medelålders kille som strippar är komisk – undrar om en kvinna är lika komisk i samma situation?

Han hade trott att det skulle vara lätt att filma videon men märkte efter att ha sett igenom den första tagningen att han var alldeles för medveten om sig själv och sin kropp. Han kände att något måste göras åt hans blyghet. Så följande gång besökte han kvarterskrogen och hällde i sig ett par drinkar innan han började sin ”strip dance”. Det hjälpte inte heller men efter 7 dagars hårt supande blev han äntligen klar
och nöjd trots att han inte kunde minnas själva tagningen…(Peter Land)






I sina kommentarer säger Land också att konst är en ”vulnerable business”, en sårbar sysselsättning och den som inte klarar av det medförda ”priset som bör betalas” inte borde ge sig in i konst överlag. Och det ligger ju en gnutta sanning i vad han säger trots att all konst inte är lika extremt utlämnade som Lands men det mesta inom konst utförs av levande personer med känslor och skiftande personligheter så, jovars…


”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fall again. Fail better” (Samuel Beckett)

Det upprepade och repeterade är viktiga element i Peter Lands arbeten, det skapar det tragiska i situationen; ser man en man få en tårta kastad i ansiktet en gång är det roligt men händer det om och om igen blir det mer sorgligt. Faller en man av en stege en gång är det kanske ett misstag men sker det konstant är det något fel på antingen mannen eller stegen.


Om ”joie de vivre” (1998) säger Peter Land att det är det mest öppna verk han har gjort. Öppet i det avseendet att åskådaren själv kan dra sina egna slutsatser om vad som pågår i verket.
Videon är en dubbelprojektion där man ser två huvuden (bägge Peter Lands) som skrattar konstant utan avbrott. Ingen tydlig källa för skrattet anges. Skrattet förblir ett mysterium. Vad skrattar personen åt? Eller är han kanske galen?







I arbetet ”The Lake” från 1999 bearbetar Peter Land åter igen (sin vana trogen) förhållandet och relationen mellan den enskilda individen och resten av världen. Men fokus läggs också på den svåra tanken & fantasin om att världen fortgår och lever lyckligt vidare trots att man själv är borta.
”the idea that the world will continue also after I’m dead: A thought that alwasy scared me, but which I guess I should find reassuring” (Peter Land i boken Peter Land)

I videon konfronteras åskådaren av en jägare med geväret slängt över axeln. Jägaren (Peter Land) går med bestämda steg genom skogen mot en liten sjö där han hoppar i en liten roddbåt och ror ut till mittpunkten av sjön. I bakgrunden hörs Beethovens 6 symfoni, även känd som ”pastoralen”.
Ute på sjön förtöjer jägaren båten i en påle. Han stiger upp och ”löser haken” (?) på geväret, som om han hade avsikten att skjuta en stackars and eller annan fågel. Istället riktar han geväret mot bottnen av båten och skjuter ett hål. Musiken tystnar och det enda som hörs är fågelkvitter. Jägaren sitter ned i den sjunkande båten och så småningom ser man bara hatten som flyter på vattenytan ackompanjerad av fågelkvittret. Skogen lever vidare utan människans närvaro.
Land gjorde även ett billboard projekt av ”the Lake” till Wiener Secession år 2000. Ett antal internationella konstnärer inbjöds till att kommentera den politiska situationen i Österrike. Den politiska händelsen man fokuserade på var den rätt så nya formationen av koalitions regeringen bestående av det högerextrema Frihetspartiet och det konservativa partiet. Sjunkande skepp…







Jag tror att det som är viktigt i konst är att på ett sätt eller annat ge sig i kast med att lösa ett problem. Hur man löser det kan variera stort – och det är just där det blir intressant. Problemet kan i princip vara vad som helst och själva lösandet kan vara undersökande, berättande eller genom att ge eller påvisa ett alternativ mm.
Peter Land undersöker sin egen plats, mening och existens genom sina verk. Han bryter ner det inlärda vuxenbeteendet och de moraliska och konventionella normer som vi väntas leva efter. Han visar sig själv och sin publik en karikatyr som man kan skratta åt och kanske tycker är en aning äcklig men ändå känner man igen något. Det tycker jag är oerhört intressant. Att man grips av den där känslan av total nakenhet och uppgivenhet. Jag kan nästan känna mig litet avundsjuk på hur totalt han lämnar ut sig…det kanske låter oförståeligt men så känns det. Kommunikationen fungerar! Han vågar SERIÖST klä sig i en patetisk roll som de flesta bara leker med i smyg.
Det seriösa, ärliga och s a s ”sjuka” rollspelet känns ofantligt friskt. Det är bättre än någon form av terapi och friskvård. ”make a fool out of yourself and get well”…

Palle Nielsen har igen valt ett annat sätt att lösa problemet med ”mänskligheten”. Genom modellen för det kvalitativa samhället ger han ett alternativ till ett kapitalistisk och individ centrerat samhälle. Han visar ett alternativ av hur det kan bli, kanske kan man kalla det utopistiskt men det beror ju fullständigt på vilken hållning och tro man har beträffande människan. Nielsens alternativ är sofistikerat och psykologiskt. Man kan gott dra paralleller till Steinerskolan och dess ideologi men själv föredrar jag att se modellen som en tankeställare om mänskligheten i sin helhet. Att ge utlopp för sin energi och kreativitet och att i det längsta vara öppen och uppriktig och FRI är framtiden!