producerar korta videoverk som på något sätt tangerar varandra. inte direkt tautologiskt, men det finns likheter, upprepning. trots att situationen alltid är olik den föregående upprepas en liknande stämning. Varför då välja att göra/presentera flera alternativ av samma "moment"?
Det ingår i arbetet att välja. det är det svåraste. På samma gång kan jag tänka att "väljandet" kan likna för mycket reklamskaparen. Liksom tanken att just här i denna sekvens komprimerar jag perfekt det jag vill säga. Men i konstverk är det inte så lätt att komprimera och säga "yeah, you got it - that's exactly what I mean".
Och varför inte?
Svar: för att det då blir för enkelt och för att de frågeställningar man jobbar med är mer komplexa än så. Det går inte att säga jo eller nej. Kanske "varför inte" istället.


Säger man "än senn då" - då har jag misslyckats.

äsch, det där handlar ju bara om formen. känns inte så relevant alltså.

idag har jag tänkt såhär:

jag skapar en hypotes under arbetets gång. jag undrar om städning är en nedärvd mekanism och ett inlärt mönster hos kvinnor? detta eviga putsande och pyntande, inte bara i hemmet utan även den egna kroppen, kanske t om barnens kropp, hela familjens.
mina videoverk vill ställa frågan om vad kvinnan kunde ha gjort istället för att städat i hundratals år. det kan nästan kännas som en konspirations teori. jag hart ofta tänkt högt när jag diskat om det verkligen var nödvändigt att diska. det kunde ju ha väntat.
samtidigt är mitt verk också en hyllning till allt slit som gjorts och görs fortfarande. ett uppmärksammande på det som sker i bakgrunden av det flashiga livet. och det är ett rätt svårt och otäckt ämne att ge sig in på. man generaliserar fort. har själv en gång arbetat som hotellstäderska. det var kul för att jag visste att det var tillfälligt. min identitet var inte STÄDERSKA. jag var ju blivande konstnär.
senare i livet har jag sökt flera städjobb och aldrig ens fått ett tack för ansökan.
det är så hemligt, lite smutsigt...när ser man en städerska. Eller renhållningstekniker som det heter i Sverige. Och samtidigt är pigan tillbaks.

tar an mej rollen som "servare", städerska. försöker leva in i den. det är inte svårt. jag städar ju hemma också, ibland efter andra människor. och jag har städat på hotell en sommar. mockat skit på stall.

jag undrar om städ mekanismen är nedärv på grund av tusentals år av renhållning. kan ögat/sinnet för oreda och smuts förändras? är detta också ett sätt att hålla det svagare könet borta. Kanske borde jag säga var det ett sätt. med tanke på hushållsskolor och andra fruntimmersutbildningar etc så stämmer det nog. Senn har ju saker förändrats. Nu städar mannen också. Alla inreder och städar så det står härligt till. Men jag tycker att det ännu är lite "sjukt"...vi kvinnor som pyntar och pysslar, tänk om vi gjorde nåt annat med vår tid? och är det att eftersträva att mannen blir som vi? var går gränsen hur mycket skit man kan tåla?
handlar allt om inlärda mönster?
kan man byta ut dom?

Once I read a book about goodness, evil, God, miracles and stuff like that.
It was a really beautiful book. I tried to experience the book as real life . But I'm a quite dark person and the good qualities of the book didn't really affect me. Nevertheless the book was beautiful as hell.
Perhaps I can't picture myself as part of magicians and Gods...
The book also discussed the other that we should try to free us from. The other is bad and stops us from living fully. I also thought about this. Perhaps the other was so strongly part of me that the authentic me couldn't get out. Perhaps it had never even been out in the sunlight. How could I lure it out? How would I recocnize it? Who or what was it?
Was I the other, the evil other?

In another book I read that to hope is the only way of getting through life alive. The book also said that the majority of people live only because they are afraid of dying.
Well, at least one doesn't have to be afraid alone...but on the other hand everybody lives alone and also dies alone. That's terribly scary if one doesn't really cope with herself.
I often had a quite unreal feeling, as I'd be some kind of a nice ghost wandering about by myself on this planet. Seemingly social and normal.
I even considered to start believing in God, but I didn't because I knew it wouldn't work.

I felt cold and emotionless.

Then one day a man gave me a letter on a bus. He thought I was different.
He had been watching me for many hours.
He thought I was wasting my life on nonsence. I should focus on developing my extraordinary talents.
I laughed at it. Because I was afraid.
Later I started believing in this.
I thought that I finally became someone. That finally my life had a purpose.
That The UFO's would come and bring me home.

Well, of course they didn't come.