Monday, 24 May 2010
jag vill kallas nordisk...
min sk nationella identitet börjar mer o mer kännas som ett dilemma för mig. jag har vridit o vänt på det och har nog kommit på en lösning men frågan kvarstår; varför ska det vara så stort? eller är det ens det? är det jag som förstorar upp något?
ok. bakgrund till frågan.
jag är finsk en medborgare. år 2000 flyttade jag till Sverige, mer eller mindre på heltid. jag är en bildkonstnär. i många sammanhang beskrivs jag som finsk och i rätt många också som svensk konstnär. själv föredrar jag att beskriva mig som nordisk. Bla för att jag har varit verksam i hela norden på ett sätt eller annat. ja, även baltikum. jag har vänner från hela norden och baltikum.
2009 åkte jag till Berlin, nu är det 2010 och jag känner att jag inte vill bo kvar i Sverige. Men jag vill inte förlora min svenska identitet. har jag rätt till den efter alla dessa år som jag varit verksam där? har jag rätt att få vara lite svensk?
det tynger mig.
jag vill kunna bo i tex Berlin och ändå känna mig helt nordisk. även på papper. dethär är ju också en ekonomisk fråga. jag har varit verksam både i finland och sverige. Och fått erkännande och stipendier i bägge länder. Det borde ju inte vara en knivig fråga. Eller? är det det?
Jag känner ju tex skotska människor som bor här i berlin, de stöds av både brittiska och tyska fonder numera.
En tid man investerart någonstans borde inte gå till spillo.
Således ansöker jag om svenskt medborgarskap och blir en finsk svensk medborgare. det är egentligen rätt naturligt då jag är född i Finland men har svenska som modersmål.
Och efter denna passning kan jag bo och verka var jag vill.
ok. bakgrund till frågan.
jag är finsk en medborgare. år 2000 flyttade jag till Sverige, mer eller mindre på heltid. jag är en bildkonstnär. i många sammanhang beskrivs jag som finsk och i rätt många också som svensk konstnär. själv föredrar jag att beskriva mig som nordisk. Bla för att jag har varit verksam i hela norden på ett sätt eller annat. ja, även baltikum. jag har vänner från hela norden och baltikum.
2009 åkte jag till Berlin, nu är det 2010 och jag känner att jag inte vill bo kvar i Sverige. Men jag vill inte förlora min svenska identitet. har jag rätt till den efter alla dessa år som jag varit verksam där? har jag rätt att få vara lite svensk?
det tynger mig.
jag vill kunna bo i tex Berlin och ändå känna mig helt nordisk. även på papper. dethär är ju också en ekonomisk fråga. jag har varit verksam både i finland och sverige. Och fått erkännande och stipendier i bägge länder. Det borde ju inte vara en knivig fråga. Eller? är det det?
Jag känner ju tex skotska människor som bor här i berlin, de stöds av både brittiska och tyska fonder numera.
En tid man investerart någonstans borde inte gå till spillo.
Således ansöker jag om svenskt medborgarskap och blir en finsk svensk medborgare. det är egentligen rätt naturligt då jag är född i Finland men har svenska som modersmål.
Och efter denna passning kan jag bo och verka var jag vill.
Wednesday, 19 May 2010
EXPERIMENT 5:10
Raumerweiterungshalle April 29th 2010 Berlin
All participants were asked to bring a picture of someone (alive & kicking) they have an empathic relationship with.
After a a relaxation exercise the participants were given instructions on how to proceed with focusing on and connecting to the person on the picture that they had brought along.
The idea is simple. By focusing and connecting to a person on a photograph there might be an incoming telephone call or another way of connection. If this does not happend one can also make contact to the person on the picture by calling them to check wether the target person was thinking of them.
After the event the participants were asked to let me know if their focusing had proved to work. Here are two results from the event:
hallo nina,
i was in your performance last night, short dark hair, red shirt....
so...it really happened to me, it worked! the woman on my picture
wrote me an email directly after the ceremony in the halle, i just
received it. we didnt have contact for lets say one week, so its
really a bit funny....
S got a "sign" from the person she was focusing on. They had not been in touch for months. The person wrote something to S on Facebook.
I also brought a photograph with me, and tried to connect to my brother Jussi in Finland. After the exercises I made a telephone call to him, but he had not been thinking about me at all. He was more surprised that I called. So perhaps I'm not such a good sender, more of a receiver.
All participants were asked to bring a picture of someone (alive & kicking) they have an empathic relationship with.
After a a relaxation exercise the participants were given instructions on how to proceed with focusing on and connecting to the person on the picture that they had brought along.
The idea is simple. By focusing and connecting to a person on a photograph there might be an incoming telephone call or another way of connection. If this does not happend one can also make contact to the person on the picture by calling them to check wether the target person was thinking of them.
After the event the participants were asked to let me know if their focusing had proved to work. Here are two results from the event:
hallo nina,
i was in your performance last night, short dark hair, red shirt....
so...it really happened to me, it worked! the woman on my picture
wrote me an email directly after the ceremony in the halle, i just
received it. we didnt have contact for lets say one week, so its
really a bit funny....
S got a "sign" from the person she was focusing on. They had not been in touch for months. The person wrote something to S on Facebook.
I also brought a photograph with me, and tried to connect to my brother Jussi in Finland. After the exercises I made a telephone call to him, but he had not been thinking about me at all. He was more surprised that I called. So perhaps I'm not such a good sender, more of a receiver.
TheMobileBox - "privatarkiv 08/05 2009 - 17/05 2010"
TSSK Reality Check Trondheim Norge
Med utgångspunkter i Trondheims statsarkiv söker konstnärskollektivet
upp platser i det offentliga rummet. Genom interventioner konfronterar
de nuet med historiska dokument och i samtal med förbipasserande
aktiveras utsagor från historieskrivningen. När förbipasseraren
ögonblicket senare bes återberätta om mötet med de tre konstnärerna
inför en videokamera uppstår en förvirring. Positionerna blir
otydliga. Från att ha varit en medpart i ett samtal förskjutst
förbipasserarens roll till historieförmedlarens.
Dokumentationen från interventionerna i stadsrummet sammanställs med
utdrag från statsarkivet i kollektivets egna privatarkiv som sedan
doneras till Statsarkivet. På så sätt invaderas tidsdokumenten av
nutiden och återförs i en hermeneutisk spiral.
Det donerade privatarkivet innehåller även annat material från
projektet; epost, inbjudningar, biljetter, kvitton, ansökningar och
projektbeskrivningar utgör en grund för att kunna göra sig en bild av
konstnärers arbetsvillkor inom fältet för socialt engagerad konst på
2010-talet. Genom att upplåta sig själva som objekt för framtida
forskning hoppas konstnärkollektivet bidra till att belysa de
strukturer som annars ofta förbises.
Med utgångspunkter i Trondheims statsarkiv söker konstnärskollektivet
upp platser i det offentliga rummet. Genom interventioner konfronterar
de nuet med historiska dokument och i samtal med förbipasserande
aktiveras utsagor från historieskrivningen. När förbipasseraren
ögonblicket senare bes återberätta om mötet med de tre konstnärerna
inför en videokamera uppstår en förvirring. Positionerna blir
otydliga. Från att ha varit en medpart i ett samtal förskjutst
förbipasserarens roll till historieförmedlarens.
Dokumentationen från interventionerna i stadsrummet sammanställs med
utdrag från statsarkivet i kollektivets egna privatarkiv som sedan
doneras till Statsarkivet. På så sätt invaderas tidsdokumenten av
nutiden och återförs i en hermeneutisk spiral.
Det donerade privatarkivet innehåller även annat material från
projektet; epost, inbjudningar, biljetter, kvitton, ansökningar och
projektbeskrivningar utgör en grund för att kunna göra sig en bild av
konstnärers arbetsvillkor inom fältet för socialt engagerad konst på
2010-talet. Genom att upplåta sig själva som objekt för framtida
forskning hoppas konstnärkollektivet bidra till att belysa de
strukturer som annars ofta förbises.
Subscribe to:
Posts (Atom)