då allt blev lite fel

och senn åkte hon buss 380 mot Framtiden med några få medpassagerare.
tänkte att hon skulle ta fram en bössa och skjuta några skott och kapa bussen.
utan någon egentlig anledning. kanske mest för att allt kändes ledsamt. för att ilskan var för okontrollerbar. för att hon tyckte att människan var för svag. så hon skulle stå där med bössan i handen. fuktiga mössan på huvudet. svarta jeansen korvade vid vristerna. en helt vanlig medelålders kvinna på väg hem från ett jobb.

eller skulle hon bli någon annan då?

vad skulle hända sedan?

ja, ja, utöver att polisen skulle komma med sirenerna tjutandes och kvällspressen skulle gotta sig åt hennes öde och alla grannar och halvbekanta skulle berätta om hur trevlig och normal hon var.

Sen skulle hon nog i rätten säga helt prompt att hon inte hade nån agenda, ingen egentlig orsak. Hon skulle nog tillägga några meninger om sitt misstycke om människan. Prata lite om haltande ansvar och förruttnad medmänsklighet. Intyga att hon var lika galen som de flesta, beroende på hur man ville definiera galenskap. Att insikt om galenskap var det friskaste. Att skottlossningen var ett dumt infall. Hon ville nog egentligen bara väcka nånslags diskussion....
Och dom sista meningarna skulle se till att hon blev inburad på en liten anstalt någonstans på en mindre ort. Hennes dom.

På anstalten skulle personalen proppa i henne tabletter och kränga vita overaller på henne. Hon skulle sitta på sin brits och ibland när hon såg klart inse att det blev lite fel. Anstalt var ju droppen, helt fel. Fänglese hade varit mer rätt i hennes fall.
Från ett fängelse kommer man ändå ut. Anstalten var the end. Här skulle ingen lyssna. Här kom inte ens pressen in.

Så fel allt kunde bli när man hade något att komma med. När man ville rädda världen.