något måste ske

vad säger man åt en 10åring som vill blotta sina bara axlar? hon drar alltså ned tröjan över axeln.
Man säger kanske att nej, det där är inte snyggt. men visst det är jätte snyggt säger hon och drar ned min tröja också.
Jag drar fort upp min tröja över axeln. Jag klär  mig inte så.

Klär mig inte så. Vad menar jag? sexigt? utmanande?

Det är alltså så jag/vi ser det? redan en bar axel är provocerande.

Man kan bli våldtagen om man visar axel.

Ska jag säga att det ser "billigt" ut? Menar alltså porrigt.

En 10åring ska inte se porrig ut.


Det är vi alla överens om.

Även om hon själv tycker att det är snyggt.

Och varför tycker hon att det är snyggt?

Var kommer det ifrån?

Hon måste ha sett det någonstans?

Och sedan då varför ska hon inte som flicka och tja jag med som kvinna få gå omkring med blottade axlar utan att känna oro över att bli överfallen?

Lyckligtvis vet hon inte riktigt ännu att det finns kåta våldtäkts monster runt kring henne. Och hon förstår inte sambandet ännu.

Men spelar dendär axeln så stor roll?

Monstret kommer att försöka sig på henne vad hon än har på sin kropp.

Och trots att hon säger nej.

Vad skall jag säga åt henne?

var försiktig. skyl dina axlar. skyl din kropp.

gå inte ut. inte ensam.

ta med dig din bror. ja, just det, din bror. en man. du behöver en man.
först din far, sedan din bror, och sedan din man.

jag blir trött.

såhär ska det inte vara.

allt är så djävla fel.

minns också plötsligt nån suddig kväll från 1989 eller 1990. Jag är omkring 14, 15. Är ute och roar mig med vänner.
Vi blir bjudna till en fest hos några äldre män. Dom är loosers domdär gubbarna, vi vet det. Men dom bjuder på cigg och sprit.
Vi utnyttjar dom. Och jag minns helt klart att männen förväntar sig något av oss i gengäld.
Dom vill dansa och hångla. Kanske också knulla.

Jag minns att någon trycker mig mot en vägg och skrattar. Jag ålar mig ur situationen och lämnar lägenheten.
Efter en stund kommer några andra vänner också ut.
Vi hade tur.

Men blev någon kvar där inne?

Det minns jag inte. Kanske vi hade tur. Kanske var just dom männen inte våldtäktsmän men dom såg oss som horor.

Dom såg mig som en hora.


I vuxen ålder har jag alltid köpt mina egna cigg och egna drinkar. Med egna pengar. Jag vägrar att köpas. Jag är inte till salu.

Men trots mina egna pengar och allt så har jag ibland varit rädd.

Nu är jag nästan 40 och ska tala med denna lilla tjej. Vad är mitt bästa råd?

Ta inte emot cigg och drinkar av okända män.

Alltså samma sak som hon hörde senn hon var 4. Gubbar med karameller är farliga.
Alla gubbar som vill nåt är farliga. varför det behöver du inte veta…


men nu när hon är 10 och snart 12, 13 och 14…finns kanske dom gubbarna intryckta i små tonårs killar.
Tonårs killar som säkert till vardags är trevliga och hövliga.

Men i grupp blir dom en äcklig gubbe som bara ska ha o ha. slicka dendär bara axeln. och lägga handen över munnen och vägra förstå  nej och gråt.


samhället är ruttet och vi måste ändå tala med henne. Och framför allt honom.

Thoughts about TIME and the mystery of getting up early...

loving it when time really feels like its going slowly.
Of course it is not going slowly but perhaps I am just more attentive to it and actually enjoying every minute.
This I guess is what old people do.

We always joke about them, saying that they get up at 5 in the morning - haaa! to do what?
or we say they get up because they can't sleep. On the contrary!!!

I have now solved the mystery of the getting up so early.
Because this way you can really enjoy EVERY single minute.
To really feel that there is no rush - because this way you wont feel stressed or pressed.

Of course if you get up at 5.30, by 7 am you will have a look at the time and see that its only 7.00 and sigh happily and go on reading the paper and perhaps nap a little. Because at 8.00 you will be up and running like a "normal " busy person…

Am I on to something or am I?

...probably super evident to someone else but for me who has been sleeping  half of my life and sleeping deep this is something truly amazing & new.

it was a while ago but here we go!!!!

...of course I want to make some money on my work, my art - but mainly I want to show it.

To everyone who wants to see it.

I am not an audience snob.

On the contrary.

But sometimes I need to think before I say "yes". As when I was asked if I wanted to have some of my works on a feminist art video web site. I was not 100% sure first. I guess I felt a sting of fear or nervousness about being put in a corner and therefor not accepted anymore in the hip cool contemporary art scene … The scene that in my dark fearful mind was portrayed like a curator; hip, black slick clothes, sneering from a high pedestal down at the murky desperate feminist hippies …

Then I had to tell my self to calm down.

Take a deep breathe and ask your self. Who are you? And do you care how others see you?
And who are the others exactly?

The slick priestess of curating?
The hipster art audience?
Or mom and dad?
 Friends from high school?
Your boyfriend and the french intellectuals who talk and talk?
The woman at the Delhaize cashpoint?
The guys at the wood shop?

hm..

- all of them, you answered, without a doubt.

Of course. All of them.

 And voilá,  feel relieved.

You can show your work where ever you want.

Perhaps even at the cashpoint at Delhaize.
And in a gallery.

Nobody owns your words and images. Not even you.
Because that is why you started creating words and images in the first place.

To share them. Not possesing.