såg en demonstration idag. på hemvägen. det var kurder. en ung man stod uppe på Götaplatstrappan o höll en stor flagga. en annan man, litet äldre pratade i en megafon. ljudet var rätt dåligt. två unga män, den ene hade dålig hy, gick förbi mig.dom var rätt vackra båda. och dom såg väldigt bestämda ut. litet bistra. dom såg inte mig. inte för att jag ville eller ens tänkte att dom borde ha sett mig. dom hade helt andra saker på hjärnan. dom hade inte tid att titta på rödhåriga "svenska" flickor. dom kunde ju inte ens veta att jag inte är svensk.
hursomhelst.
jag tänkte att det var SÅ starkt. dom lever verkligen. samtidigt är det hemskt. ett folk som aldrig har haft rätt till ett eget land. nu känner jag inte till deras situation sådär jättebra. om ens alls för att vara ärlig. men jag har förstått att dom har kämpat för att få rätt till sitt land. en plats där dom har varit Gud vet hur länge. antagligen handlar det om en plats (mellan Irak, Turkiet och Iran?) där det knappast ens bor andra än kurder. Så för mig, jag är en väldigt plain lantis, känns det dumt och ologiskt att dom inte kan få rätt över detta område. Varför kan man inte bara säga att låt dom sköta det? och senn vara kompisar. exportera och importera lite grejer. åka o hälsa på varannn. käka på varandras restauranger. kanske bli kära i varandra, eller i varje fall bli vänner. varför ska det vara så svårt?

varför ska det vara så himla stort dethär med gränser?

finns dom mest i våra huvuden? och handlar det bara om pengar. Fy satan så tråkigt.

Men deras ansikten. jag glömmer dom inte.

Och jag vet hur det känns.

För varje gång jag läser eller hör om att ta tex Putin eller nån annan rysk person i hög maktposition säger nåt kritiskt eller politiskt misstänksamt om Finland känner jag kramper i magen. Då ska jag hem! Hem o försvara skogen. Eller jag vet inte vad det är som jag ska försvara? Men jag ska hem - dom ska inte komma o säga hur och vad vi ska göra, tänka och säga. Vi är fria. Och vi är goda. Då ska inte dom bråka. Jag växte upp i ett eget hemland. Ett land som jag vet att inte alltid var fritt. Ett land som har tillhört andra. Mina förfäder växte upp i ett land som inte var deras eget. Mina farföräldrar har varit med om krig. Det ska inte jag eller någon annan behöva vara med om. Och man ska inte behöva känna oro heller.

jag känner oro. jag kan se hur det lyser rött över Skepparegatan. Jag kan se hur det brinner. o tjuter. o folk springer.

kanske för att jag har sett så många filmer.

Och jag såg något i dom kurdiska unga männens ögon.
och jag hoppas att dom inte ska behöva åka och bråka.

(jag tänkte också på Sverige. Jag bor ju här. Och vi är många som bor här. från många olika länder. tänk om det skulle bli bråk här....det skulle vara riktigt helvetes sjukt)

I FINLAND HÖR OCH LÄSER MAN EN MASSA OM SVERIGE. NÄSTAN VARJE DAG SÄGS DET NÅT PÅ NYHETERNA.
I FINLAND ÄR MAN INTRESSERADE AV SVERIGE. AV SVENSK POLITIK, LAGAR OCH SEDER.
MAN VILL KANSKE LÄRA SIG NÅGOT PÅ GOTT OCH ONT.

jag ska bo vid Victoria Falls. Nära ett vattenhål där djur går o dricker.
först ska jag ha visum o vaccin o kanske malaria tabletter.

jag har varit där förr. var Livingstone och Stanley träffades. nån av dom var sjuk.
hoppas jag inte blir sjuk.

jag hade en tropisk sjukdom när jag var fyra. fick ofta springa på aurora sjukhus o bajsa i plastskålar.
hade också en mask som vanligtvis lever i hundar.

jag kanske är en hund.

hursomhelst.

jag fick läsa mina föräldrars zambia dagbok. och filma av en massa super8 film.
I flera dagar tänkte jag bara på Zambia och på hur mina föräldrar måste ha varit. hur dom kände sig.

Mamma var mest hemma. Men hon ville jobba också.
Hon gjorde det lite grann, tills hon märkte att min bror blev nervös o började stamma i skolan.
Och jag fick väl dendär hundmasken. Och rände iväg på byn trots min ringa ålder.

Alla finnar byggde bastun och min pappa rände på bastupartaj alltsomoftast vilket inte var så populärt i mammas ögon.

När hon var riktigt arg skrev hon på svenska.
hon verkade konstant vara på olika dieter. Fast det behövde hon nog inte.
Hon var ju hur snygg som helst.
En riktig beauty.

Tänk om hon var missnöjd med mig. Jag var ju alltid röd i ansiktet och såg ofta ut som att jag hade magkramper.
och mitt vita hår var kort och tufsigt.
Och jag vägrade ha på mej dom dyra strumpbyxorna från harrods.

Men nu ska jag åka dit igen.
Jag vet inte vad jag ska tycka och säga.
Kanske står jag bara helt tyst senn där på Kafoe road framför vårt gamla hus om det nu finns kvar.

varje höst är det samma satans ullromantik och lantchich som dras fram. o på sommaren alla djävla blommor. och på vintern är det påpaltat med kosackmössor eller rejälä nordiska yllemössor. samma sak år ut och år in.
svampar o vilt och vårens fräscha grönsaker. ooh vad sparrisen är fin o mör såhär års!
Blir inte folk trötta på samma skit.
Samma spår. runt runt runt. ekorrhjul. köp lite höstlycka i höstens varma färger.
res i väg på vinterns sköna resor.

nähä.

jag sitter här i mina gamla silversockor från förra nyåret och äter just vad jag vill.
ICA kan se sig i röven med sina satans trattkantarelller för 286kr/kg.

Nu är det oktober, vilket innebär höst och jag äter sparris på burk från säkerligen våren 2001 skördat nånstans i ett fabriksliknande helvete i Sydspanien. Plockat av nån fattig rumän som blivit skitlycklig för att få jobba i Europa och köpa en Fiat Punto om 10 år.

TRÖTT TRÖTT TRÖTT.

o jag tänker inte äta nån helvetes KanJang eller annan äcklig kinesisk örtröra som har enligt bevis piggat upp kineser sedan Mingporslinet uppfanns.

Och jag vill inte gå o äta julbord.

Och jag vill inte köpa en ny fräck svart liten sexig sak till nyåret.
Och jag vill inte kåta upp min man i julens vackra röda spetsunderkläder.
Jag ska satan klä ut mig till julskinka o slåss på stan.

Eller så ska jag sitta här i mitt hem i Thoras gamla tofflor o läsa en bok från förra året, kanske rentav från förra helvetes århundradet och dricka nåt riktigt otrendigt som tex campari, lyssna på Vivaldis äckliga fyra årstider och sakta uppfinna en ny värld.

a new obsession.

queens. or wait.
searching for "queen" this is the first picture that pops up.

have a friend who calls herself queen of denmark.

heard that prince Carl Phillip has studied photography. he did a documentary series on homeless people in Stockholm.
I wonder how that worked practically.
Did his security guards follow him on the dark streets in the search of homelessness.
Or did he stage pictures back home at the castle?
Who were the models?

a friend said the pictures were quite good.
another friend said everybody should do a course in photography.
that it teaches us about life.

I'm going to work with photography soon again. at least one.
so watch out!

looking for that one image.
know exactly what it looks like.
know evry nuance every detail.
drunk.

can not find pic.

well.

this laptop is too serious for that.

or, did I erase them?

why?

I miss the pic. miss the feeling.

remember your dream. keep on pushing.

well - now its me and a glass wine.

funny.
smug face.
never thought my life would be like this.
its not ending is it?

I dread that sometimes,

like the feeling that I wont be an old woman. And I do want to.
Am looking forward to it. Wondering what I will be like. Will I knit?
What kind of clothes will I wear? And my hair? Will I have hair?
Will I have a dog? what kind?

Or will I be just like I am now but with more wrinkles and saggy skin?
Will I still be aggressive? Drunk?

Oh, I wonder...

jag träffade honom första gången sådär 6 år sedan. då var han ännu ung. små aggressiv och tuff. han var kräsen och gillade mest ost och riktigt kött. han åt inte ens kalkonkorv. han älskade att gå ut. att dra i kopplet. spana efter harar och skälla våldsamt. jag minns hur hans lilla gråvita kropp spändes och darrade av spänning när vi såg en fälthare i parken.
Idag är han mest intresserad av mat, allt ätbart, snuskigt eller inte. han rotar i sopor och plockar upp all möjlig rutten föda i buskarna. han morrar och vägrar släppa ifrån sig sina stinkande byten.
jag undrar vad som skett?
varför påverkar åldern hans matvanor?

jag förstår ju att han inte orkar gå lika fort och långt som förr. och jag ser att han tydligt blivit gammal för att han inte hör mig komma in genom ytterdörren mer.
Åh, förr...då skulle han ha rusat fram redan vid ljudet av nyckeln som vrids om i låset. nu ligger han kvar o drömmer. är han redan på andra sidan?
vad händer på andra sidan?

och han sover länge. och djupt.
minns hur vi förr bråkade om sängplats. det var morr och skrik. jag skrek "vem betalar hyran här?" och han morrade...nu hör jag inget morr mer hur jag än knuffar hans lilla toviga gråvita hundkropp.

den gråvita kroppen som väcker mer och mer ömhet desto äldre och skörare den blir.
hans åldrande är fint. och det skall vara värdigt. egentligen vill jag inte bråka om allt äckligt han hittar i parken men kanske vill han just det - bli behandlad som den han var, den han är, en gråvit terrier.

nån konstig Frankrike grej på gång här märker jag.
plötsligt på några dagar blir man erbjuden residens i nån konsthåla 60min från paris och senn ringer det på mobilen när man är småfull o står med trini och naini utanför 54. o vips vet man att man är himla mycket inbjuden till nån flashig festival i Paris. Man svarar merci beaucoup o ler. nice!
den lille piska filmen är mina 1.13 min in the limelight. andy sa ju 5 men då har jag kanske 3.47min kvar. är lika med 3 nya videos....