jag träffade honom första gången sådär 6 år sedan. då var han ännu ung. små aggressiv och tuff. han var kräsen och gillade mest ost och riktigt kött. han åt inte ens kalkonkorv. han älskade att gå ut. att dra i kopplet. spana efter harar och skälla våldsamt. jag minns hur hans lilla gråvita kropp spändes och darrade av spänning när vi såg en fälthare i parken.
Idag är han mest intresserad av mat, allt ätbart, snuskigt eller inte. han rotar i sopor och plockar upp all möjlig rutten föda i buskarna. han morrar och vägrar släppa ifrån sig sina stinkande byten.
jag undrar vad som skett?
varför påverkar åldern hans matvanor?

jag förstår ju att han inte orkar gå lika fort och långt som förr. och jag ser att han tydligt blivit gammal för att han inte hör mig komma in genom ytterdörren mer.
Åh, förr...då skulle han ha rusat fram redan vid ljudet av nyckeln som vrids om i låset. nu ligger han kvar o drömmer. är han redan på andra sidan?
vad händer på andra sidan?

och han sover länge. och djupt.
minns hur vi förr bråkade om sängplats. det var morr och skrik. jag skrek "vem betalar hyran här?" och han morrade...nu hör jag inget morr mer hur jag än knuffar hans lilla toviga gråvita hundkropp.

den gråvita kroppen som väcker mer och mer ömhet desto äldre och skörare den blir.
hans åldrande är fint. och det skall vara värdigt. egentligen vill jag inte bråka om allt äckligt han hittar i parken men kanske vill han just det - bli behandlad som den han var, den han är, en gråvit terrier.