So, my aim is to continue and develop the project further as the field of telepathy is quite large. There is quite much research about this, i.e biologist & scientist Rupert Sheldrake has a lot of theories that try to explain telepathy and to prove that there is a something called the morphic field, similar to the sixth sense. The work and theories by Sheldrake inspire me and I'm intersted to conduct some research and experiments myself within an art context.
"Sheldrake argues for a new concept of the mind -- one not bounded by the brain, but operating through fields of influence that he believes are present throughout nature.
He suggests these "morphic fields" organize the development and behavior of animals, plants, social groups and mental activity, from human and animal telepathy to such everyday mysteries as the synchronized swooping of flocks of birds.
"I don't claim to explain all these things or to understand them," Sheldrake said. "I say, here's what seems to be going on."
EXPERIMENT 2:10
Avenue d'Italie 85 Paris May 16th 2009
Most people have had the experience of turning round feeling that someone is looking at them from behind, and finding that this is the case. Most people have also had the converse experience.This experiment was done with a group of friends in a appartment in Paris. The outcome was quite surprising and fascinating.We all agree this is something quite normal. Could this be something we could improve and have use of in life?
Wednesday, 31 March 2010
1 och 1/2 timme
går ut 1 1/2 h. tar U7 från Rathaus Neukölln, byter på Hermanplatz till U8. Går av vid Rosenthaler Platz, upp mot Kastanienalle 57. Hämtar nyckel åt Eeva Liisa.
ett finskt par pratar på U8. dom pratar om att vi finnar är skogsmänniskor och lite råa sådär. att det inte är underligt att svenskar inte gillar oss. Kvinnans telefon ringer o jag tänker att jag ska fråga om jag ska hålla i hennes kaffekopp medans hon pratar. Men vet inte om jag ska fråga på finska eller svenska. Vilket blir bättre?
Den finska mannens plastpåse har ett hål i botten. När dom stigit av vid Alexanderplatz rullar en ensam apelsin iväg längs vagnens golv.
Det är plötsligt vår. Känner mig varm och lite fånig i min vinterkappa o ryska scarf.
Men glad ändå. Väldigt fri. Som om jag bara kunde lyfta och flyga.
En söt pojke, kanske t om man, ser på mej o ler, jag ler tillbaks. Ett av mina större leenden.
På hemvägen i U8 får jag ögonkontakt med en äldre man som ser turkisk och trött ut. Folk läser och löser korsord och sudoku. En amerikansk cockerspaniel sitter nervöst i en inva vagn.
På Elbestrasse ser jag en pudel (Putte Lassila lookalike). Hans människa, 60+ tanten, har exakt samma frisyr som han. Dom går nog till samma salong.
Det fungerar att isolera sig i 2 dygn och sedan gå ut. Det är så mycket mer man observerar.
ett finskt par pratar på U8. dom pratar om att vi finnar är skogsmänniskor och lite råa sådär. att det inte är underligt att svenskar inte gillar oss. Kvinnans telefon ringer o jag tänker att jag ska fråga om jag ska hålla i hennes kaffekopp medans hon pratar. Men vet inte om jag ska fråga på finska eller svenska. Vilket blir bättre?
Den finska mannens plastpåse har ett hål i botten. När dom stigit av vid Alexanderplatz rullar en ensam apelsin iväg längs vagnens golv.
Det är plötsligt vår. Känner mig varm och lite fånig i min vinterkappa o ryska scarf.
Men glad ändå. Väldigt fri. Som om jag bara kunde lyfta och flyga.
En söt pojke, kanske t om man, ser på mej o ler, jag ler tillbaks. Ett av mina större leenden.
På hemvägen i U8 får jag ögonkontakt med en äldre man som ser turkisk och trött ut. Folk läser och löser korsord och sudoku. En amerikansk cockerspaniel sitter nervöst i en inva vagn.
På Elbestrasse ser jag en pudel (Putte Lassila lookalike). Hans människa, 60+ tanten, har exakt samma frisyr som han. Dom går nog till samma salong.
Det fungerar att isolera sig i 2 dygn och sedan gå ut. Det är så mycket mer man observerar.
Tuesday, 30 March 2010
Hillevi Wahl skriver i DN och Nina tänker...
oh! läser om Hillevi Wahls bok om ätstörningar.
Det är ju något jag levde med länge.
och jag blir så glad när jag läser följande:
Om jag ska hårdra det, tror jag att många anorektiker har ett stort kontrollbehov, medan bulimiker är äventyrliga spänningssökare. Jag är en sådan som alltid varit lite för mycket, älskat för mycket, velat för mycket. Jag har haft ett behov av att tas i bruk, att all min potential utnyttjas. Därför passar det mig bra att ha tre barn eftersom de kan använda all min energi, suga i sig av min kärlek, säger Hillevi.
Och jag håller med henne så in i helvete när hon skriver:
Nu är jag otroligt lycklig, jag får ibland höra att jag är äckligt glad. Men när du haft det som jag är det lite som att du gått omkring med kronisk värk, och så plötsligt en dag är smärtan borta. Det går nästan inte att förstå känslan, det är så skönt, som att kasta av sig en tung ryggsäck, man flyger.
Jag känner ju exakt så. Jag har haft lite problem med definitionen om kontroll. har inte riktigt känt igen mig på den punkten. Har ju känt att jag kanske är raka motsatsen. Har flytit omkring och sökt mig spänning. Och på nåt tokigt sätt vetat att jag kan finna spänning genom att vara snygg (spänning= kärlek, uppmärksamhet, äventyr). Men sedan har det visat sig att mitt friska fina leende och min varma person har varit ett ännu bättre sätt att få spänning. Och fan vad jag har upplevt!!!!
Ibland går ju jag in i ett mörker då jag minns all skit och all ångest och egentligen mest hat mot mig själv. Det började ju nog som barn. Att jag var annorlunda. Att jag inte var söt. Att jag såg ut som en pojke. Minns något fint dock, min morbror som alltid skrattade åt mina skämt, även när jag var liten. och så sa han en gång att jag kommer att bli en bra diplomat. Det lät fint. Så jag snodde det och skrev överallt att jag skulle bli diplomat.
Men jag ville ju inte vara en söt tjej i rosa tutu. Jag tyckte ju på riktigt ÄRLIGT att det var löjligt. Jag ville ju hellre leka med grannpojken i dendär båten som stod o övervintrade i en trädgård vid vårdhemmet i Veikkola.
jag ville hellre cykla i sandtaget än göra plié. Och det var och är inget fel i det. Det var mitt val. Jag ville ha spänning redan då. Jag ville vara fysiskt aktiv. Och jag minns hur ledsen och besviken jag blev då jag inte fick vara med och bygga trädkoja i Manamansalo med männen och pojkarna utan tvingades bli kvar i stugan med kvinnorna och flickkusinerna.
Senare valde jag träslöjd i skolan. Min (enda) vän Ingela hade lovat att också välja det. men hennes mamma tillät inte det. Så i flera år var jag den enda flickan i träslöjden. Men det var ok. Jag gillade lövsågen. och grabbarna var snälla. Henrik Larsson svetsade en bit åt mig på pilken för att jag tyckte det var otäckt.
Sedermera skulle man ju i något skede bli attraktiv för att man var "kvinna". Det första minnet jag har av detta är hur tjejerna i klassen (vi var nog omkring 12) vill frisera om mig. Jag skall ha håret löst - inte på svans. Jag blir generad. Dom har alla läppglans. Jag vill ju bara ha det så enkelt och praktiskt som möjligt.
Senn får jag mens. Det är äckligt. Jag hatar mens o sex o sånt.
jag ska aldrig röka cigg eller dricka alkohol.
På sjuans klassbild har jag blont långt hår som hänger fritt och rosa läppglans. jag börjar röka. Och senare dricker jag väl nåt. I samma veva börjar jag bli mer o mer fixerad vid min kropp. På julen ser jag ett program om en engelsk flicka som har bulimi. hon kräks upp sin mat. och så dör hon. jag har ätit en massa konfekt och tänker: shit, det där kan jag ju testa en gång. Så jag kräks upp konfekten. jag minns att jag tänker att det bara är en engångsföreteelse. Men så fel jag har då.
Det kommer att ta ännu ca 10 år tills jag är helt friskförklarad. med många upp och ned gångar. och ett år som i princip är helt borta.
Det är för djävligt. Exakt som Hillevi Wahl säger. Ingen större skillnad på mig och missbrukarna på Sergels Torg.
Det är ju något jag levde med länge.
och jag blir så glad när jag läser följande:
Om jag ska hårdra det, tror jag att många anorektiker har ett stort kontrollbehov, medan bulimiker är äventyrliga spänningssökare. Jag är en sådan som alltid varit lite för mycket, älskat för mycket, velat för mycket. Jag har haft ett behov av att tas i bruk, att all min potential utnyttjas. Därför passar det mig bra att ha tre barn eftersom de kan använda all min energi, suga i sig av min kärlek, säger Hillevi.
Och jag håller med henne så in i helvete när hon skriver:
Nu är jag otroligt lycklig, jag får ibland höra att jag är äckligt glad. Men när du haft det som jag är det lite som att du gått omkring med kronisk värk, och så plötsligt en dag är smärtan borta. Det går nästan inte att förstå känslan, det är så skönt, som att kasta av sig en tung ryggsäck, man flyger.
Jag känner ju exakt så. Jag har haft lite problem med definitionen om kontroll. har inte riktigt känt igen mig på den punkten. Har ju känt att jag kanske är raka motsatsen. Har flytit omkring och sökt mig spänning. Och på nåt tokigt sätt vetat att jag kan finna spänning genom att vara snygg (spänning= kärlek, uppmärksamhet, äventyr). Men sedan har det visat sig att mitt friska fina leende och min varma person har varit ett ännu bättre sätt att få spänning. Och fan vad jag har upplevt!!!!
Ibland går ju jag in i ett mörker då jag minns all skit och all ångest och egentligen mest hat mot mig själv. Det började ju nog som barn. Att jag var annorlunda. Att jag inte var söt. Att jag såg ut som en pojke. Minns något fint dock, min morbror som alltid skrattade åt mina skämt, även när jag var liten. och så sa han en gång att jag kommer att bli en bra diplomat. Det lät fint. Så jag snodde det och skrev överallt att jag skulle bli diplomat.
Men jag ville ju inte vara en söt tjej i rosa tutu. Jag tyckte ju på riktigt ÄRLIGT att det var löjligt. Jag ville ju hellre leka med grannpojken i dendär båten som stod o övervintrade i en trädgård vid vårdhemmet i Veikkola.
jag ville hellre cykla i sandtaget än göra plié. Och det var och är inget fel i det. Det var mitt val. Jag ville ha spänning redan då. Jag ville vara fysiskt aktiv. Och jag minns hur ledsen och besviken jag blev då jag inte fick vara med och bygga trädkoja i Manamansalo med männen och pojkarna utan tvingades bli kvar i stugan med kvinnorna och flickkusinerna.
Senare valde jag träslöjd i skolan. Min (enda) vän Ingela hade lovat att också välja det. men hennes mamma tillät inte det. Så i flera år var jag den enda flickan i träslöjden. Men det var ok. Jag gillade lövsågen. och grabbarna var snälla. Henrik Larsson svetsade en bit åt mig på pilken för att jag tyckte det var otäckt.
Sedermera skulle man ju i något skede bli attraktiv för att man var "kvinna". Det första minnet jag har av detta är hur tjejerna i klassen (vi var nog omkring 12) vill frisera om mig. Jag skall ha håret löst - inte på svans. Jag blir generad. Dom har alla läppglans. Jag vill ju bara ha det så enkelt och praktiskt som möjligt.
Senn får jag mens. Det är äckligt. Jag hatar mens o sex o sånt.
jag ska aldrig röka cigg eller dricka alkohol.
På sjuans klassbild har jag blont långt hår som hänger fritt och rosa läppglans. jag börjar röka. Och senare dricker jag väl nåt. I samma veva börjar jag bli mer o mer fixerad vid min kropp. På julen ser jag ett program om en engelsk flicka som har bulimi. hon kräks upp sin mat. och så dör hon. jag har ätit en massa konfekt och tänker: shit, det där kan jag ju testa en gång. Så jag kräks upp konfekten. jag minns att jag tänker att det bara är en engångsföreteelse. Men så fel jag har då.
Det kommer att ta ännu ca 10 år tills jag är helt friskförklarad. med många upp och ned gångar. och ett år som i princip är helt borta.
Det är för djävligt. Exakt som Hillevi Wahl säger. Ingen större skillnad på mig och missbrukarna på Sergels Torg.
Monday, 29 March 2010
Dream 11-12.3 2010
I'm in a house that looks a bit like our summerhouse in Manamansalo Finland. But its in Lusaka, Zambia - its the house I grew up in on Lufubu road 111 (number is not correct). I'm alone in there. I'm perhaps singing, behaving a bit funny. There are lots of colorful flowers in there. I say to myself: "aah! Now I understand why older women make such a fuss about different vases - when you're older you get your own flowers - you're not anymore waiting to get them from someone else."
There are some dried white roses that I'm fingering and looking at. Suddenly there's a knock on the door just next to me. I hide on the floor and creep to the bathroom. There I take of my stupid KING outfit (a big velvet coat and a sort of a hat/crown) and throw it in to a closet. I'm feeling embarrased, a bit frightened and ashamed. I check my reflection in the mirror and discover that I'm wearing tons of makeup, red cheeks and red lipstick - but I have a young mans face (a bit like freddie mercury) with a thin moustache. I seem to bit around 30. That's strange I think as I believed I was a woman.
I keep thinking about calling 112 (911) and repeat my address Lufubu road 111. I sneak back in to the room and see a man in a grey suit looking in through the window. He can't see me. he leaves. its silent again.
There are some dried white roses that I'm fingering and looking at. Suddenly there's a knock on the door just next to me. I hide on the floor and creep to the bathroom. There I take of my stupid KING outfit (a big velvet coat and a sort of a hat/crown) and throw it in to a closet. I'm feeling embarrased, a bit frightened and ashamed. I check my reflection in the mirror and discover that I'm wearing tons of makeup, red cheeks and red lipstick - but I have a young mans face (a bit like freddie mercury) with a thin moustache. I seem to bit around 30. That's strange I think as I believed I was a woman.
I keep thinking about calling 112 (911) and repeat my address Lufubu road 111. I sneak back in to the room and see a man in a grey suit looking in through the window. He can't see me. he leaves. its silent again.
story written by 2 people on Skype chat.
Dusty Tom was born on a rainy day, sometime in Autumn in a small town. It might have been October.
Dusty Tom was born in small house in the small town
that was so small that she never got a name.
Dusty Tom lived alone with his mother.
Dusty Toms father died by leaving, nobody knows where.
Dusty Tom believed, that his father was an undercover agent.
His father had just done the step to protect his family.
For Dustys mother he was dead
The days of Dustys youth were lonely.
and he never made plans.
For anything.
Dusty Tom was the classical breath in and out guy. He drifted along like a piece of wood in a river.
No one could help him
it was the trip of his life.
Later Dusty Tom worked in a restaurant.
The audience:
- so, he did not do anything? was he boring? silent?
-the girls didn't like him?
- not even Nasty Nina?
Nina was different.
like Dusty Tom.
They were rebellious, punk by nature.
The audience:
-but they met?
-and what did they do?
-did they find his father?
- and get arrested?
- put in jail for years?
First they gave their town a name, Soulless city.
And then they left. They escaped together on the river that took them to another town. This town had a name. It was called Pygmahhan.
In this town no body knew Dusty and Nina. So they did not need to change names. But they did it any way - because they had dreamed of new names since the day they were born. Especailly Nina. Dusty did not really care, as usual. But he did it to please Nina. And to be honest he was a bit afraid of her to.
Dusty Tom was born in small house in the small town
that was so small that she never got a name.
Dusty Tom lived alone with his mother.
Dusty Toms father died by leaving, nobody knows where.
Dusty Tom believed, that his father was an undercover agent.
His father had just done the step to protect his family.
For Dustys mother he was dead
The days of Dustys youth were lonely.
and he never made plans.
For anything.
Dusty Tom was the classical breath in and out guy. He drifted along like a piece of wood in a river.
No one could help him
it was the trip of his life.
Later Dusty Tom worked in a restaurant.
The audience:
- so, he did not do anything? was he boring? silent?
-the girls didn't like him?
- not even Nasty Nina?
Nina was different.
like Dusty Tom.
They were rebellious, punk by nature.
The audience:
-but they met?
-and what did they do?
-did they find his father?
- and get arrested?
- put in jail for years?
First they gave their town a name, Soulless city.
And then they left. They escaped together on the river that took them to another town. This town had a name. It was called Pygmahhan.
In this town no body knew Dusty and Nina. So they did not need to change names. But they did it any way - because they had dreamed of new names since the day they were born. Especailly Nina. Dusty did not really care, as usual. But he did it to please Nina. And to be honest he was a bit afraid of her to.
Sunday, 28 March 2010
Jag utgår själv ifrån ett väldigt öppet sinne och ser att min främsta uppgift är att skapa plats för tankar om ett nytt sätt att se vår värld, kanske även tankar om ett utopia. Jag anser också att det är viktigt att som konstnär röra sig i olika fält inom tex vetenskap. Och det är något vi verkligen kan göra, terrängen är fri och möjligheterna många. Den skotske konstnären Pavel Büchler har beskrivit denna möjlighet enligt följande:
"The artistic licence is a kind of a passport. The artist is always an itinireant, a messenger, an explorer, who operates in or among others territories. The artist comes and goes, takes away and brings back. As a temporary resident the artist still remains a stranger...but the presence of a stranger may be just what it takes for the rest of us to feel at home.
The concept of research rather than production, and the spirit of enquiry and speculation rather than executive desicion making may be a good place to look for a common ground."
går på damernas på Mikrobryggeriet i Trondheim. det slår mig plötsligt att jag är en dam i blå skjorta och örhängen. Som går på damernas i ett främmande land. Långt bort från mamma o pappa. Det känns bra att vara konstnär tänker jag. Gillar mina vänner. Det blir bra samtal. Trots att jag är smått korkad. Och lite full.
Subscribe to:
Posts (Atom)