oh! läser om Hillevi Wahls bok om ätstörningar.
Det är ju något jag levde med länge.
och jag blir så glad när jag läser följande:
Om jag ska hårdra det, tror jag att många anorektiker har ett stort kontrollbehov, medan bulimiker är äventyrliga spänningssökare. Jag är en sådan som alltid varit lite för mycket, älskat för mycket, velat för mycket. Jag har haft ett behov av att tas i bruk, att all min potential utnyttjas. Därför passar det mig bra att ha tre barn eftersom de kan använda all min energi, suga i sig av min kärlek, säger Hillevi.
Och jag håller med henne så in i helvete när hon skriver:
Nu är jag otroligt lycklig, jag får ibland höra att jag är äckligt glad. Men när du haft det som jag är det lite som att du gått omkring med kronisk värk, och så plötsligt en dag är smärtan borta. Det går nästan inte att förstå känslan, det är så skönt, som att kasta av sig en tung ryggsäck, man flyger.
Jag känner ju exakt så. Jag har haft lite problem med definitionen om kontroll. har inte riktigt känt igen mig på den punkten. Har ju känt att jag kanske är raka motsatsen. Har flytit omkring och sökt mig spänning. Och på nåt tokigt sätt vetat att jag kan finna spänning genom att vara snygg (spänning= kärlek, uppmärksamhet, äventyr). Men sedan har det visat sig att mitt friska fina leende och min varma person har varit ett ännu bättre sätt att få spänning. Och fan vad jag har upplevt!!!!
Ibland går ju jag in i ett mörker då jag minns all skit och all ångest och egentligen mest hat mot mig själv. Det började ju nog som barn. Att jag var annorlunda. Att jag inte var söt. Att jag såg ut som en pojke. Minns något fint dock, min morbror som alltid skrattade åt mina skämt, även när jag var liten. och så sa han en gång att jag kommer att bli en bra diplomat. Det lät fint. Så jag snodde det och skrev överallt att jag skulle bli diplomat.
Men jag ville ju inte vara en söt tjej i rosa tutu. Jag tyckte ju på riktigt ÄRLIGT att det var löjligt. Jag ville ju hellre leka med grannpojken i dendär båten som stod o övervintrade i en trädgård vid vårdhemmet i Veikkola.
jag ville hellre cykla i sandtaget än göra plié. Och det var och är inget fel i det. Det var mitt val. Jag ville ha spänning redan då. Jag ville vara fysiskt aktiv. Och jag minns hur ledsen och besviken jag blev då jag inte fick vara med och bygga trädkoja i Manamansalo med männen och pojkarna utan tvingades bli kvar i stugan med kvinnorna och flickkusinerna.
Senare valde jag träslöjd i skolan. Min (enda) vän Ingela hade lovat att också välja det. men hennes mamma tillät inte det. Så i flera år var jag den enda flickan i träslöjden. Men det var ok. Jag gillade lövsågen. och grabbarna var snälla. Henrik Larsson svetsade en bit åt mig på pilken för att jag tyckte det var otäckt.
Sedermera skulle man ju i något skede bli attraktiv för att man var "kvinna". Det första minnet jag har av detta är hur tjejerna i klassen (vi var nog omkring 12) vill frisera om mig. Jag skall ha håret löst - inte på svans. Jag blir generad. Dom har alla läppglans. Jag vill ju bara ha det så enkelt och praktiskt som möjligt.
Senn får jag mens. Det är äckligt. Jag hatar mens o sex o sånt.
jag ska aldrig röka cigg eller dricka alkohol.
På sjuans klassbild har jag blont långt hår som hänger fritt och rosa läppglans. jag börjar röka. Och senare dricker jag väl nåt. I samma veva börjar jag bli mer o mer fixerad vid min kropp. På julen ser jag ett program om en engelsk flicka som har bulimi. hon kräks upp sin mat. och så dör hon. jag har ätit en massa konfekt och tänker: shit, det där kan jag ju testa en gång. Så jag kräks upp konfekten. jag minns att jag tänker att det bara är en engångsföreteelse. Men så fel jag har då.
Det kommer att ta ännu ca 10 år tills jag är helt friskförklarad. med många upp och ned gångar. och ett år som i princip är helt borta.
Det är för djävligt. Exakt som Hillevi Wahl säger. Ingen större skillnad på mig och missbrukarna på Sergels Torg.
No comments:
Post a Comment