poler man slits emellan. poler jag slits emellan.
jag säger ofta HÖGT: vad fan håller jag på med?
Varför i helvete kan jag inte vara som dom andra o bara nöja mig med att bo i mitt hem, hitta nån bra karl få kids osv.
- Nina, vad fan är det för fel i det?
Nej, det är inget fel i det.
Men jag är inte redo. Jag är rädd. Jag är rädd för att få panik o dra o skada alla runtom mej.
Jag har en underlig nomad i mig. Eller nej - kanske nomad, men så här är det:
när jag var ung - då bestämde jag mig för att åka runt. jag skulle inte bli som dom andra barnen. jag skulle ut i världen. Jag svor en ed på att jag skulle göra så.
senn fastnade jag i Sverige. i nästan 10 år.
Inget fel i det. det har varit underbara 10 år. med underbara människor runtom mig. människor som finns kvar.
Men, detdär jag lovade mig själv...jag har känt mig besviken på mej själv. Att jag inte gjort som jag lovade mig själv.
och när jag åkte till Montreal 2009 vaknade nåt till liv i mej. Jag började förstå saker som jag längtat efter att få vara med om:
egentligen spelar det ingen roll var man är.
"efter samtalet med Juliana om Europa versus USA och speciellt européers nedlåtande syn på USA blev jag berörd. touched.
någon knut öppnades. i varje fall lite.
there was something unlocking in my head. an old stubborn way of thinking had to give away - and that's great. Everybody should celebrate that.
See, I think I've been secretly thinking stupid things about the European greatness.
But that's not right. not at all. that way of rationalizing is shit. complete shite.
Well, yeah there are great things, people, traditions, foods here but so is there all over.
Borders suck. At least mental ones."
ja, och sedan Paris samma år:
funny, it's like from time to time I don't feel I'm in Paris. Or to be more correct I don't feel away from home. And when I hear the tourist boat pass I look at it with amazement: thinking, wow, where am I? Am I in Paris???? what, you must be joking.
It's a similar feeling I had in New Foundland. While being there I'd constantly believe I'm somewhere in Ireland , Scotland or northern England. And when I'd see the logo "american standard" on the bathroom sink I'd be a bit perplexed - thinking - weird, why would they have that here?
And after a second remember - oh, yes, this is Northern America...
Today I almost told Pauline that I thoght this city is very French - uh, well of course- it's fucking Paris!
What is going on in my mind?
Somehow this makes me feel even more sane, I'd dare to say, even healthy.
All places are home to me.
Good.
Och nu är jag i Berlin...fortfarande på min grande tour eller letar jag efter en plats som känns som hemma (såklart jag ofta tänker på HEMMA, Helsingfors...)
there I was walking on the streeet of a unfamilar city,
but feeling quite nice
smiling to myself
I was happy
i had left all safety. but i was not uneasy at all.
I felt quite free.
I was going to all these openings. parties. meeting all kinds of new people
and not feeling strange about it at all
but still. or still, I was feeling somewhat tied up.
But just realizing that made me a bit more free. I hope.
Because perhaps its the idea of that so called fulfilled life that was holding on to me . and it was exactly that that is tying me up/down. making me feel empty. that my life is not perfect, that I'm missing out on something. That I can not fully enjoy my new experiences. like a needle pushing into me...
No comments:
Post a Comment