Vet inte vad fotografierna i min skiss ”är”, står för. Försöker reda ut VARFÖR jag har plockat ut ”just” dem. Det har jag ju gjort. Har skippat en hel del. Plockat in. Plockat ut. Och nu försökt ”se” dem. Se vad de kommunicerar. Vad jag ser i dem? Vad jag tror någon annan ser…där ljög jag. Det har jag inte sett.
Tyvärr är det ju så att bildskaparen ser andra saker än åskådaren. Som bildskapare minns jag ögonblicket, platsen. Det som egentligen skedde, det jag ville fånga eller helt enkelt det jag såg. Eller det min kamera o mitt klumpiga finger råkade exponera filmen med. Flera av bilderna är bilder jag inte innan intresserat mig för särskilt. Det är bilder som mitt öga ratat o gått förbi utan att stanna. Men varför intresserar dessa bilder mig nu? Vissa av bilderna har känts så slemmigt estetiska att jag mest mått illa av dem innan. >Varför mår jag inte längre lika illa? Är det en estetisk befrielseprocess eller?
Håller jag på att släppa något? Ska jag bli friare? Eller är det en återvändsgränd.blaah.
Anyway…soppan har kokat över och jag gör saker som känns bra och roliga. Jag hoppar från en sak till en annan och mitt huvud känns som en överfull mapp. Ett svällande arkiv av för mycket bråte, gamla dikter och skisser. Idéer som jag är osäker på. Idéer som är halvfärdiga. Idéer och idéer. Tankegångar. Försök till insikt och förståelse. Ibland idéer som vill omkullkasta allting. Anarkistiska tankar. Hat och glädje. En massa bråte med andra ord.

Fotografiska verk jag gjort tidigare har ofta visualiserat en tanke/tankar. Ibland har de varit fragment av en process; ett fejkat projekt – bilder och texter som har satts ihop för att bilda ett manus av något slag, idéer till scener. Detta har jag slagit samman och kallat för ett verk. Verket har aldrig visats på en utställning. Jag hann bli trött på fotografiet. Den tvådimensionella ytan som plötsligt kändes intetsägande. Så förbaskat tråkig. Kanske det var så. Varför har det NU ändrats? Varför känns inte dessa bilder tråkiga? Har jag sett något i bilderna jag inte kan beskriva? Är det ett förtydligande av en poäng jag har eller vad? Eller är de alla ursköna darlings jag borde ha ihjäl på direkten? Springa undan och släppa en bomb på? Eller ska jag säga att ”de står för mitt språk”?

Enkelt sagt är det en blandning av ”halvdåliga” bilder på människor: sittande vid bord, i fåtöljer, badkarskanter, parker och några hundar. Miljöbilder av en aningens öde platser, inte nödvändigtvis fula öde platser utan delvis halvfärdiga områden eller wastelands. Vackra träd. Vackert ljus. En massa himmel med dramatiska moln. Solljus. En blandning. I mitt tycke rätt vackra och melankoliska vyer. Litet dystra. Men ändå vackra. Ibland apokalyptiska. Ett riktig darling ord det där.haha.

Igår tog jag fram alla 30 bilder igen och tittade på dom. Försökte fatta. Förstod inte ett piss så jag tog pennan i vacker hand och rafsade ner impulsiva tankar som dök upp vid åsynen av varje bild. Jag höll på så i en god stund. Metodiskt tittade jag på bilden, skrev ner nåt och gick till följande bild. Planen var att urskilja en röd tråd med hjälp av de antecknade orden. Vilket jobb. Ord som dök upp ofta var ortnamn, namn på personer, besök, resa, ”kände mig” och apokalyptisk och ”var tvungen att ta ett kort”. Kanske titlen är helt på sin plats, I’ve seen Paris. Någonstans känner jag av en slags dokumentär av ett kringflackande liv, vänner som kommer och går, resor och känsla av ensamhet eller ostabilitet.
Jag har känt att jag lurar mig själv. Jag vill göra snygga fotografier, ställa ut dom på lyxiga gallerier och förhoppningsvis sälja några kort och håva in lite kosing. Konstnärligt och moraliskt lurar jag mig själv grundligt. Men jag har ju även genomskådat mig så nu kanske det inte ens blir av. Jag är ju för fan inte frisk i skallen. Men diplomat som man är så skall alla konflikter lösas. Så även denna och den bästa lösningen på detta trivia är att inte göra en klassisk fotoutställning utan istället arbeta ihop bilderna och funderingarna kring fotografiet till ett litterärt alster. Kanske finns det anlag för någon slags avhandling här? Man kan kalla det en slags personlig reflektion över fotografiet och dess problematik. Nu är det ju så att detta är högst personligt och antagligen finns det inte stora horder av folk som upplever samma sak. Eller?

Kanske mitt dilemma inte ens gäller enbart fotografiet. Det gäller nog hela djälva spektrat av etablissemanget och synen på konst.

I natt drömde jag om en konstdiskussion. En bekant konstnär beklagade sig över att matematiken gör ett så stort intrång i nutidskonsten. Jag ansåg också att det var jobbigt pga mina dåliga mattekunskaper. Dock hävdade jag att det inte var helt ointressant, formler är visuella och matematik och fysik är grundläggande element för hela vår existens. Going fast but where? Vad händer egentligen?

gröna handskar. långa.
gröna armar skär gurka i stora bitar med stor kniv.
klyver tomat i två halvor.
suger slufsar i sig tomat.

saften droppar.

planet@hotmail.com

calling God! ( recording of telephone call)
- hi God, this is Nina!
- I've been worried about these bad guys who are being naughty to the planet.
- you know the planet, she is my best friend and I don't like it when she's being bullied.
- what do you think I should do?
- is there anything I can do, I mean except from just being there for her?

- should I talk to these guys? I'm just afraid that they wont listen...
- they seem so selfabsorbed and I don't know - evil. Or perhaps they are somehow traumatized because they are so evil with the poor Planet.


(letter to the Planet - perhaps email?)

planet@hotmail.com

subject: I'm sorry...

Hi,

I know you haven't been really ok lately and I'm very sorry I haven't been able to help you enough. It's so sad, and it's breaking my heart.
How are you really doing? I mean really.
How's the cough?
I talked to God and he said all I could do was to pray but it doesn't seem enough.
Am a bit dissappointed with him. it is always the same story: pray child pray.
Well I'll try to think of something good.
Wait and see my friend!

stay tough & big hugs,
nina

ps. what are your plans for the summer?

Gillade storien om Eurokondommannen, Måns och Ellen. Ellen kanske är ihop med en tråkmåns. Tror hon i alla fall. Tråkmånsen kanske inte är så tråkig utan bara lite hämmad. Men vad fan ska hon med Euromannen till? Är han bara ett tidsfördriv? En bekräftelse? Eller är Ellen en kvinna som är besatt av SMENK (sex med en ny kropp). Dras hon till samma slags män?Vill hon behärska sig själv genom dem? Är hon en dominatrix? Eller bara osäker? Eller vill hon bara knulla lite (the F-word, not in use so often)?

What’s a girl like you doing in a dump like this?

När Ellen går hem till sig står Måns vid spisen och steker panerade fiskfiléer. Måns är duktig på matlagning. Och snäll är han. Måns ser rätt bra ut också. Han är kulturell. Så gott som perfekt. Nästan en svärmorsdröm…men inte tillräckligt sexig och ingen kosmopolit. Men nog är han ett KAP! Måns är för bra för Ellen. Det vet hon. Måns pepprar fisken perfekt och skär snygga klyftor av citron.
Men Måns petar sig i näsan. Och hans sätt att skala apelsiner är vidrigt. Men Måns är god och intressant. Han skriver dikter och noveller som han ibland säljer till tidningar. Han väntar ännu på sitt genombrott. Men det skall nog komma. Ellen tror på hans förmågor. Mr Måns är något att räkna med.
Men vem är Ellen egentligen? Hon gillar antipasto och ligger sporadiskt med en Eurokondom-advokat och är ihop med Måns som ibland är en riktigt Tråkmåns. Dom har ett slags förhållande som inte är riktigt vanligt. Måns vill inte bli tvåsam. Ellen vill det ibland. Men hon tror att Måns nog har rätt.
Men vem är Ellen?
Ellen har långt vackert brunt hår. Hon är söt och oftast bedårande vacker. Hon gillar långa kjolar och spetsprydda linnen. Hon är lite hippie och etno. Och mycket romantisk. Men ändå lite vrickad för att hon ligger med Eurokondommannen. Hon har ju (nästan) Måns för Guds skull.
Ellen jobbar med kultur. Hon är en mångsysslare och bra på mycket. Hon teckanr fint. Sjunger vackert och rent. Hon skriver bra och fotograferar korrekt och fint. Allt hon gör blir bra! Till och med Tiramisu tårta. Men ändå är hon inte riktigt nöjd. Hon vill HA något mer men vet inte vad.
Kanske vill hon stå i en rökig bar och sjunga uppflugen på ett piano? Eller så vill hon göra karriär som porr stjärna? För Ellen är snygg! Och en massa män faller för henne hela tiden.
Men nej, porr är för makabert. Hon skulle bara bli knarkare och till slut arvslös.
Ändå finns lusten att SYNAS, MÄRKAS och HÖRAS där. Undrar om Måns vill gifta sig med henne? Vad vill djävla Måns egentligen?

UFF. Jag vet inte vad jag skall ta mig till med Ellen, Måns och Euromannen. Ska dom separera och gå skilda vägar? Ska Måns lämna scenen? Vem av dom ska stå i rampljuset? Vem är huvudpersonen i dramat? Vilket drama? Det händer ju inget! Ska Måns försöka mörda Euromannen efter att ha förföljt Ellen under några veckor? Ska Ellen bli med barn? Vem är pappan? Ska Ellen lämna Måns och gifta sig med Euromannen (för att Måns inte är redo för äktenskap trots att han säger att han älskar Ellen)? Ska Ellen sedan ha ett förhållande med Måns när hon är lyckligt gift med Euromannen? Ska Måns få klamydia?
Blir Måns och Euromannen ihop eller bara vänner eller rentav ovänner? Skall dom alls träffas? Ska en kvinna till komma med i bilden? I vilken bild? I den med Måns? Ska Måns få veta att han har ett barn med kvinnan som precis äntrade scenen? Ska Ellen få veta att Måns haft en annan, kvinnan som han nu har ett barn med, samtidigt som hon gullat med euromannen? Och vad gör Ellen? Blir hon desperat och slutar vänsterprassla med Euromannen? Eller bekänner hon sitt svek som egentligen inte är ett svek för att Måns inte vet vad han vill och dessutom också har prasslat omkring?
Kanske skall något helt radikalt och oväntat inträffa. Måns får veta att han och Euromannen är kusiner. Dom träffas på ett bröllop och Ellen tappar hakan. Dom blir goda vänner och börjar bowla på tisdagar. Och Ellen fortsätter ligga med bägge två. Eller ska dom ha gruppeknull? Värsta orgien.
Men frågan kvarstår. Vem är Ellen? Vad vill Ellen?
Måns vill skriva dikt och lyrik. Ostörd. Han vill ge ut en bok. Världens finaste bok. Och ha det lite trevligt på sidan om. Euromannen stryker sina skjortor och är nöjd med lagom snygga pressveck. Han är advokat och har en representativ lägenhet som han dessutom trivs ypperligt bra i. Han har ett gott förhållande med släkten och brinner för fågelskådning och Amnesty International.
Dom är liksom bra båda två. Dom har sitt på det torra. Vet vad dom vill. Och så har dom Ellen.

Ellen vill åka till New Orleans och byta identitet. Eller gifta sig i Las Vegas med en Elvis Presley look a like. Men det går inte.
Hon vill inte stå och steka fisk och bli alldeles kladdig om händerna. Hon vill lära sig steppa och dansa med Fred Astaire. Hon vill dansa flamenco i ett vackert ljus. Dricka vin vid Medelhavet och lyssna på cikadorna Hon vill klä sig i läder och köra motorcykel.
Hon vill rida på en vacker häst på en blommig äng och odla grönsaker i Småland.
Ellen är instabil och rastlös. Hon har ingen kontakt med sig själv. Men hon har tid. Och tid är bara ett begrepp. Så att hon är 28 spelar ingen roll. För det är inget mer än ett begrepp. Ellen skall nog lösa gåtan. Men innan det blir det mycket berg o dal bana. Ugglor i mossen. Hundar begravna. Eurokondommän och tråkmånsar.
Return to sender. Love me tender.

Sun in Capricorn, Moon in Taurus

This is the most practical of all possible combinations. You have a firm nature and a high degree of self-control. You are possessed with a desire to elevate and improve others, but your views remain conservative. You approach your love object with full understanding of your own expectations, and you persist until you conquer.

You are apt to find success in acquiring and accumulating possessions, legacies, and worldly property. Your essential nature is strong and harmonious. Moreover, there are indications that you have the wisdom to use your wealth for good ends. Your character is loyal and patient, and your feelings are well directed and expressed. Since your most conscious life aim is to achieve integrity, you are most scrupulous and cautious in your actions.

The key to a more harmonious self lies in following the instincts of your individuality, for they are basically sound and good. However, at the same time you should veer away from the dangers of rigidity and inflexibility of character.



Ascendant in Taurus, Venus in the Tenth House

At the time of your birth the zodiacal sign of Taurus was ascending in the horizon. Its ruler Venus is located in the tenth house.

Taurus is the second sign of the zodiacal belt and within its rulership there are determination, common sense, possessiveness, and a tendency to seek material wealth.

You appear as a solid, secure, even slow person, fond of moving along tangible lines, disliking abstract speculation.

You are loyal and steadfast in your affections. Your overall attitude is amiable, exhibiting much patience in dealings with other people. You are a sensuous person who likes to indulge in healthful but always pleasurable activities. In spite of this, however, you have a tremendous capacity for exercising both will-power and physical strength. A major difficulty you encounter in life is due to your inflexibility; once you have made up your mind, you are closed to all other suggestion or opinion.

Venus, the ruler of your life, appears in the tenth house, that of professionalism and public acts. By this indication your life seems oriented to the achieving of a high place in society. You attempt to turn where you live into an atmosphere of beauty and harmony.

Venus in the tenth house could bring success in music, drama or poetry as well as assistance from wealthy patrons, especially women. It tends to insure a peaceful and comfortable situation.



Saturn in the Fourth House

Saturn was found in the fourth house at the time of your birth. With this placement you may have the feeling that duties and obligations in your early childhood conflicted with your innermost emotional needs. Consequently, you felt frustrated and misunderstood. This could lead to a sense of fear and distrust in the world that is not conducive to success in human relations and communications.

However, this does not have to be the case. Although you may feel that your personal freedom is hindered, Saturn can lead you to a better understanding of what causes these emotions. You have the ability to learn a lot about your inner self and about what you need to find emotional security. If you accept Saturn's challenges, you will be able to do or leave things at your own volition. It is only your inner duties and obligations you have to answer to.



Sun in the Ninth House

The Sun was found in the ninth house at the time of birth. This is an indication that your real self possesses an attraction to higher levels of thought. Additionally, this indicates that the most important realizations may come through the process of pure reasoning.

You will tend to grow through the workings of your higher mind where you may find, after much striving, the creative principle and the power of self-expression.

You possess a rather austere mind which is fearless, self-confident and keenly analytical.

Regarding life events, you will be inclined to obtain success in subjects connected with law, religion, and possibly foreign lands.



Venus in the Tenth House

Venus was found in the tenth house at the time of birth.

You will appear as a person who seeks harmony, inclined as you are to observe the aesthetic value of all things in life, to engage in artistic activities and to possess all that is lovely and beautiful. You have sufficient potential to achieve success in life, especially if your occupation is artistic or musical.

Much of your success is a consequence of applied interest and hard work; you posses merit and ability, and your congenial, intelligent manner produces a very exalted image.

In any case, there are very good possibilities for the acquisition of some social distinction, a good reputation and financial success at some period of your life.



Moon in the Twelfth House

The Moon was in your twelfth house at the time of birth. Secretly, you enjoy a love of romance and adventure that lends a bit of excitement to your daydreaming.

It is possible that the little popularity that you may enjoy in this life will be from some very reserved and secretive circles where your merits are recognized.

It can be expected that you will be successful in positions that call for solitude or remote locations.

flickerna i rum 323

söta unga flicker.
reser ihop.
knyta ihop tajta banden tajtare.
måla sig.
låna varandras små kjolar.
sockor.
linnen.

dricka lite rom o cola.
dansa på bar natten lång.
sova vid poolen.
fnissa.
the summer of our lifes.

men senn kommer mr penis in.
och väljer åt sig flicka numero UNO.

och flicka nr DUO blir överflödig.

dom blir UNO et DUO.

dom inte mer zusammen.
radarparet är borta.

och ajajaj...täck för öronen.
för det blir bråk o skrik o gråt.

Live TV.
sänt från balkongen bredvid.
-snyft. vi hade ju planerat allt...
-du bara drog...
-vi som skulle...
-osv osv osv


hoppas dom blev vänner till slut.
det såg inte riktigt ok ut.

vem och vad vinner?
the lovestory eller friendship?

undrar om DUO blev sur för att hon inte blev UNO.
eller blev hon svartsjuk för att hon älskar UNO?
för att girl meets boy är ju väldigt vanligt.
inget att förbrylla sig över.

kanske DUO är mer kräsen?
eller ointresserad. uttråkad. deprimerad. blyg.

o vem fan är inte blyg?

det är ju lätt för UNO att vicka på höften o blinka lite.
men kanske DUO inte vet hur man gör?
kanske hennes höft är stel.
kanske hon är för seriös för vickning.
kanske hon vill prata om Platon och staten.

fast vem vet, UNO kanske vickar och trixar lite och senn tar upp filosofin.
vem vet. inget konstigt med det.
det är fullt möjligt.

inget är enkelt. eller alltid förutsägbart.

dethär blev ju inte alls som jag tänkt.
hade tänkt mej lite mitt livs novell.
om frida och jenny på Apollos ospecifierade wundertravels.

jag var på en holme i Grekland när jag var 19.
och jag träffade en pojke.
och skulle stanna där. jobba i hotellbar.
o bo i hans lilla hus med kackerlackorna Costas och Theodorakis.
äta fetaost o må gott.
gifta mej i vitt o få små barn med svart hår och blå ögon.

men jag åkte hem och började på konstskola.

jag kunde ha blivit en bra hemmafru, som Patti Smith.

men jag valde rulltobak och skinnrock.

uno doz tres

“Melancholy is uncontrolled imagination”

After the bomb….


This is a very simple piece of work which I associate strongly with frightening apocalyptic science fiction films. There is no specific story, instead I will try to create an atmosphere of a feeling which can’t always be described. Sometimes this feeling appears in reality when there is a feeling of stillness, everything and everybody disappeares and it’s totally silent. When one is the only one left on earth. It’s a beautiful and horrifying feeling in the same time. In other words the work is very melancholic and based on imagination rather than on great scientific and existential questions.

“Melancholy is uncontrolled imagination”


Everything is left as it was when leaving, remains of Earl Grey in teacups, ashes of cigarettes, breadcrumbs on plates and tables. A novel by James Joyce thrown on a sofa, grains of dust under a bed, a glass of water on a bedside table. The breakfast, dinner and sandwich, unmade beds. Clothes on chairs, open doors, open windovs.

The camera slides pass and through, observing without stopping. The camera is me and the viewer. It’s all deserted. There is nobody left. Only me. It’s like a terrible nightmare seen through a white (or perhaps red)layer of muslin or a blurry lens. Everything is a bit blurry but visible enough. There are no sounds or perhaps the silent is so silent that it’s audible. I’ve read somewhere that there is nothing as complete silence,even the blood in our weins can be heard...
In an American grand film the scenes would most likely be shot in huge shoppingcenters, airports, financial centers and close to the White House but in my work the scenes will be filmed in smaller spaces as in the rooms of homes, staircases, parks, gardens, schoolyards, beaches and so on.
The expected result is a video projected as an installation in a gallery or other exhibition area. I assume the lenght of the video to be about 5-15 minutes.


Why this????

Why the hell not.

letter nr 5 from BREAKUP series

Älskade,

jag har något jag måste säga.
Ja, du har säkert kännt på dig att något är fel mellan oss.
eller så har du inte gjort det.
hur som helst.

Var skall börja? hur skall jag uttrycka det?

Du är jättefin. Och jag är jättelycklig över att ha fått träffa dig. Över att ha fått lära känna dig lite.
Men...
Jag känner att det inte kommer att bli något seriöst mellan oss.
äh, seriöst är väl fel ordval.
Långvarigt, rättare sagt.

jag kommer att såra dig.
för att vi inte är från samma värld.

för att jag känner mig som en teaterfigur i ditt sällskap.
som en lustig underhållande varelse. En apa.
dina vänner är rädda för mej.
dom står vid sitt AMERIKAkylskåp och flinar generat.

Jag passar inte in. Jag har hål på sockorna.
Jag tjänar inga pengar.

och du, du förstår inte mitt liv. Du förstår inte hur jag vill leva.

kanske gör du det nu, men du kommer att kräva att jag ändras.

Sanningen är att jag inte är tillräckligt kär i dig.
Tyvärr.
jag skulle nog vilja det.
men är jag ärlig mot mig själv så är det så.
Jag är inte kär.
Jag tycker om att vara med dig. Jag älskar att knulla med dig.
Så rått det låter.

men det är inte tillräckligt för mig.
Jag vill känna mera.
jag vill att djävla fucking marken ska vibrera under mig.
vill få ont i magen av känslor.

kanske det aldrig kommer att ske?

Undrar om det gör det för dig.

Det är fel att fortsätta. det vore som att ljuga.
Och jag orkar inte låtsas inför mig själv. eller dig.

Du var så snäll, när vi träffades. så fin.
Och ja, visst jag blev charmad.
men, fan, fast jag nästan älskar dig så gör jag inte det ändå.

så det är ingen idé att fortsätta.

slut.

DO I NEED A THEORY?

THE BREAK UP PIECE

how to break up. what to say. cliches.

fuck. that's just another fun work. I don't want to be fun anymore.
I want to make scary stuff. sad stuff.
uf.
back to the sadness. the dwelling.

well, it's not even melancholic. it's beyond.
it's insane. on the border to insanity.

there is something evil in me. inside me. it keeps nocking on the door.
it wants out.
I hurt myself.
I'm angry with myself.
I can't create anything. just cause pain.

and I'm hard. demanding.

art.

what am I doing art for?
or is this just one of those moments.
I am not interested in art as such.
I'm interested in what art is about.
what it can be about. ideas.
what artists want. to say.

but it's a fucking industry. business.
and that ruins part of the fun.

what do I want?

it's a struggle. and of course I'm afraid.
it's, no, I know it's a constant, eternal battle of creation.

somewhere in our minds we believe or at least wish we could create THAT work that would fullfil our lives. give our lives meaning.
or does the creating in itself do that?
is it the fact that we think, think further than materia that gives life meaning?

well, didn't someone smart once say something like it's our dreams and aspirations that keep us happy? that we are not supposed to ever even reach the goal. we always need new dreams.
was it Kant?

what is it about?

It' s not about giving pleasure. entertainment. a short time of laugh.

I wrote something very good last night, just before sleep.
I know it is going to be very good.
I've touched the core of it before.
- no, it's not a story as such.
- it's more of a travel...a journey of the mind. images all symbolic.

but I haven't done anything about it because I'm too restless and that might ruin the whole idea. and i'm afraid that it is too selfish. lunaticlike. I don't want to be seen as a lunatic. and this country scares me sometimes. I'm not allowed to be angry. to be sad. to be strange. at least I feel that I'm not allowed.
perhaps I'm fooling myself, perhaps I'm making that all up in order to protect the sanity that is left.

But I don't have a theory?
and the question remains: do I need one?

Once I read a book that was about goodness, evil, God, miracles and stuff like that.
It was really a beautiful book. I tried to really experience and get into the book. But I'm a quite dark person and the good qualities of the book didn't really have any impact on me. Nevertheless the book was beautiful as hell.
Perhaps I can't picture myself as part of magicians and Gods...
The book also discussed the other that we should try to free us from. The other is bad and stops us from living fully. I also thought about this. Perhaps the other was such a strong part of me that the authentic me couldn't get out. Perhaps it had never even been out in the sunligth. How could I lure it out? How would I reconize it? Who or what was it?
Was I the other, the evil other?

In another book I read that hope is the only way of getting through life, alive. The book also said that the majority of people live only because they are afraid of dying.
Well, at least one doesn't have to be afraid alone...but on the other hand everybody lives alone and also dies alone. That's terribly scary if one doesn't really cope with her/himself.
I often had a quite unreal feeling, as I'd be some kind of a nice ghost wandering about by myself on this planet. Seemingly social and normal.
I even considered starting to believe in God, but I didn't because I knew it wouldn't work.

I felt cold and emotionless.

Then one day a man gave me a letter on a bus. He thought I was different.
He had been watching me for many hours.
He thought I was wasting my life on nonsence. I should focus on developing my extarordinary talents.
I laughed at all of it. Because I was afraid.
Later I started believing in this.
I thought that I finally became someone. That finally my life had a purpose.
That The UFO's would come and bring me home.

Well, of course they didn't come. Perhaps I was to restless and weird for them aswell.

Real thing bored me more and more. I read quite much about supernatural phenomena and magic. It was exiting. I felt goosebumps and felt alive.

haha

But all these stories were also made by man. Always someone comes up with something.
That disturbed me.
I wanted to discover, realize and come up with things myself.

So nature was the only place that worked for me, when I couldn't get out into space.
And thinking of it I'm not sure if I had dared to go there after all.
I thought that plants and animals knew what and whom they were. They had their roots strictly in the ground.
I tried to talk to squirrels and crows and I believe we found some sort of an understanding.
That was beautiful and calming.

death in photographs. time in photographs.
the time after exposure. what happened/happens after that?

In my research about time around/in photographs I find many examples of time/death, i.e in old pictures found in fleamarkets and antiqueshops. Not necessarily old pictures, perhaps something from the 80ies (I have one framed picture of a little girl in a kitchen, picture probably taken in the early 80ies. I've seen the picture about once a week for the last 6 months - and nobody seemed to want her, so in the end I bougth her for 20 cents). My interest is mainly related to the question why the picture ended up in the fleamarket, what happended to the girl - is she dead? who is she? What if she would be me? What is the value in photographs like this?

Other objects for research would be old photographs from my private family album. There are several photographs of people, pencil marked with a cross above them, signifying their death. This was obviously a typical thing in poor families in northern Finland.

This series of images would alos be mixed with faked images of myself as dead with a similar cross marked on top of my head (inspired by the film "the others") and
vanishing yellowish images, both found autenthic photographs and faked ones made by me.

Leena Saraste, a finnish photographer and author writes interestingly about the history of photography in her book "photography between tradition and reality" and Roland Barthes classic idea about the moment of death in portrait photography is also very fascinating. He talks about how a person dies everytime a picture is taken of him/her. That the moment is gone and the person dead.

My intention with this project is to study photography as a phenomenon of time and value bearer from historical, theorethical and philosophical points of view. In old times portraits had big value, photographs were evidence of life and death, of the existence of an individual. Today this has changed. Are we witnessing the death of meaningful photography and can/will our view on existence change within this development?
What will be preserved and how?

Torsdag.
ont ont ont i gamla ryggen och båda äggstockarna.
hoppa uppochned till Loverboy. Vart försvann Billy Ocean med sin fina grötiga röst?
tvättar kläder. ludd bland allt det svarta. en massa äckliga hårspännen som inte är mina. hur kommer dom i tvättmaskinen? men luddet kommer från min servett som låg i bakfickan på svarta byxan. servetten som jag inte ens använde. är inte den typen som bär servett. utom då jag tvättar svarta kläder.

en skitdag. men nu skrattar jag. bastanta damen har stått och prövat bikini framför spegeln. bastanta damen skrek och kastade sig på golvet och gjorde situps till how will I know if he really loves me. efter 20onde lyftet kom skrattet - träning en dag före expansiv exponering av strankropp på söder ö. hehe. ge mej en gintonic och jag glömmer dallriga kroppstankar.

Ryggen värker. värken kommer från den bastanta baken. orsakat av drag på stjärten nattetid. inget att leka med. men bastanta damen vet att träning är a och o.
och drag är aijabaija.


kvinnosysslor. herregudfanihelvete.

tänkte fixa till ögonbrynen. lite snygg mörk färg. tvättas bort efter 10 minuter. tyvärr glömdes färgen bort denna gång och bastanta damen ser ut som en rysk gammal tant. utan pälsmössa. tack o lov för pannlugg. försökte frisera skiten med pincett. men det gjorde för ont och blev egentligen bara värre. och senn värkte ryggen och man blev skitnödig. igen. orsakat av Astra Zenecas sketna antibiotika. som igen sin tur käkas pga hundslagsmål och bett på handleden. sommaren är fantastisk!

och det blåser...

allt är fel. och allt borde vara fint. perfekt. man ska på charter med en snygg smart man. men man gör allt fel och är bastant. man får svälja, skratta och hoppas att ingen ser ögonbrynen och lämna astra zenecas skitpiller hemma.

(minns gamla tankespår.
Tankespår 1: hur jag i tallinn sommaren 2004 tyckte synd om alla extremspacklade och filade systrar. undrade om dom gör nåt annat än pyslar med sitt yttre.
Tankespår 2:blåsten. var i Reykjavik och det blåste. tänkte att jag aldrig ville bo där. synd för jag älskar isländsk mentalitet. kanske blåst är bra?
Tankespår 3: 2 dagar sängliggandes på stugan i Manamansalo. pga ryggbesvär. myggen bets. i sömnen rörde jag en arm och skrek av smärta. grät när Gloria G. sjöng "I'll survive"på radion. tänkte på ålderdom och förfall.
Tankespår 4: Ville en gång befria mössen och kaninerna från astra zeneca med en Steinbecksk AnimalFarmliga. I varje fall belägra Astras infart. o rubba cirklar. ring mig om det lockar. pax för grisen!

I was on a holiday laying on a sunbed by the beautiful turqoise colored water of the Mediterrainean sea. working on a text that I had thought of while walking through a park some weeks before. I had memorized the beginning.
The story was about this man called Bernie. Bernie who had it all, but not really.
But I didn't get so far with Bernie who had it all, but not really.
I started to doubt Bernie and the story.
I started to doubt that there was a story.

So I started to write about the doubting.

but then I of course started to doubt that, myself and decided to tell Bernie to fuck off.

But when back at home I read this article about a famous writer. can't remember the name.(perhaps the writer was a main figure in a book about a writer). Anyway the famous writer said that he never starts off a story knowing how it will end. He never wants to know what happens to the main characthers. So perhaps there is somethign with Bernie after all.

Bernie was a good man. Not totally happy. But who is? And Bernie had almost everything a man could wish for. Except someone by his side. Someone like in a partner. (I was doubting about Bernies sexuality aswell, it seems so stereotypical to make your mainfigure heterosexual, why not homo instead?).
So, Bernie should be Bisexual - because I mentioned Maggie whom he had a good stable relationship with for 2 years. But that was lacking glory and magic and other things people are looking for during their lifes. So I made them break up. Bernie and Maggie it is.


I mean. Romance...that feeling of being inseparable. the feelings of missing someone so much it hurts. the feeling of slight shyness when finally meeting. the funny smiling behaviour...when the object of love is not around. the feeling of seeing the picture of your loved one in front of you when laying in bed late at night...followed by a smiling face...a happy smiling face.
patethic smiling stupid face...

aah. don't we all deserve that?

but is it easy to swop the face from one to another?
what if other faces from the past come in and disturb the precious moment?


What will Bernie do about that? when he has met Lily, who brought glory and ligth into his almost perfect life. what if the face of lets say his teenage love Maria starts popping into his fantazies about Lily....

ok. Am on my last John Player Gold Leaf. It's getting dark and late.
Goodnnight Bernie.

venusbyxa.

ett värdigare namn åt kvinnans könsorgan.

det dyker upp allt som oftast...

nu har det sagst att det ska heta snippa. som snopp.
dom orden passar för barn.
som kvinna har jag ingen snippa.

tänker efter en stund på hur man säger på finska.
underliv. alapää.
men det är som att klumpa ihop hela kittet där nere.
mannens organ har flera olika delar.

men slida då?
är det bara en del av det hela? varför går det inte? rimmar det för mycket med skida? och heter det annars ärtskida eller ärtslida? slidkniv?

Nån skrev i DN att man inte kan ringa ALLTSÅ HELT SERIÖST till en gynekolog och säga att man har nåt skumt i sin Venus...håller lite med om det. det är för crazy.
och blir det då mitt venus eller min venus.

venusbyxa.

pung. testikel.

mannens organ har en massa namn.
man skämtar mycket om mannens organ.

få vill höra skämt om kvinnans organ.
det är ett såpass farligt ämne att man inte får ens skämta om det.
eller är det otäckt?

vad handlar det om?

både finskan och svenskan har hur många ord som helst för mannens organ.
må vara att de flesta är rätt fula ord men ändå.
Kärt barn har många namn?

Venus tyckte någon i DNdebatt att kvinnans kön kunde kallas.
Venusbergets krön.

Det är vackert men kan inte jämföras med penis. vi behöver ett jämbördigt ord till Penis. Penis är både folkligt och anatomiskt/medicinskt. Penis är allround. passar överallt. Dessutom fungerar det på flera språk. Det gör ju venus också men....
då kan vi lika gärna byta ut penis till Eros. eller varför inte Zeus när vi ändå tar i?
och vilken karl vill låta undersöka sin Eros...

Våra könsorgan behöver knappast mystifieras mer. Eller?


Ett accepterat ord behövs. För dom som har problem med slida och vagina och sköte och fitta och mutta...Dom ska inte behöva gå omkring och mumla nåt om "hålet" eller "mellan benen"...
Snippa för flickor är helt ok. I finskan heter småbarns organ pimppi och pippeli.
så snippa och snoppa är helt in ordnung.
Men den vuxna kvinnan och hennes läskiga sköte?

Men...det är ju en sjuk diskussion.
som den om slöjan.

eller?

är det, kan det vara så att det ligger nåt större bakom?
att man måste börja med knappnålen så det inte slutar med silverskålen.

can you hear the glass breaking on the floor?
the 2year old screaming his lungs out?
the dog next door barking?
the rats running wild?

where would we go in the dark night?

into the deep dark forrests?
where the witch lives in the pond with the frogs.

to the witch who tells you who you are.

we'll walk there hand in hand.
find her house.
her behind the house peeling bitter roots.

She'd be waiting for us.

Heat us a cup of herbal tea.
Gingerbread made from pine and birch.
Telling us stories of the forgotten lands.
Laughing at our ignorance.
Reading our palms - stroking our chins.
Waving goodbye at the break of dawn.

But then, after a while, flying through the woods , in between the trees
over meadows and hills. back to the city.

back to the dust, brickhouse, to the sounds.

who will believe us?

Get the point. läs ej. tråkig text. wanna be smartass. prententiöst bullshit. försök till att förstå. missförstås säkert ändå. men what the fuck. måst

Vi nischar oss verkligen.
små och större grupper som kallar sig för nåt speciellt och träffas i nån lokal nånstans. O jag går dit. Fast jag inte tillhör. Men jag är en kameleont o kan verka som att jag tillhör.
Ta tex Geiger, ljudnördarnas klubb som träffas på Syncaftnar. Att jag kallar dom nördar är ingen elak kritik utan bara ett faktum - för mig är dom helt insnöade på ljud och det är ok. man får snöa in sig på vad man vill så länge det inte skadar någon. Jag är insnöad på konst kan man säga - fast drivan är inte alltid så djup - jag kan med lätthet ännu kliva upp och se på spektaklet som om jag inte var tillhörig. Ägde tillhörighet. Intressant hur språket talar om vad saken gäller. med exakthet.
Jag ägde ingen tillhörighet till Synckvällen - men jag var ändå där och tyckte att det var rätt fint. Jag har ingen som helst aning hur dom rattar fram ljud - och vad det ska vara bra för - men dom verkar få nåt ut av det. Även åhörarna. Även min vän som inte verkar vara helt insnöad. Men han är kanske som jag - har en benägenhet att se saker ur flera perspektiv och samtidigt få nåt ut av situationer. Det är nåt masochistiskt över ljudnördars intresse för ljud. Där satt dom i ett sunkigt rum och höll för öronen. Nerböjda överkroppar och huvuden. Det var inte svår musik utan bara olika slags läten som följdes av varandra. Jag är så gammaldags och lite dum att jag försöker hitta på vad det kunde vara för ljud. Tänkte också när jag satt där inklämd bakom en rygg och ett soffbord på att det är lustigt hur våra sinnen styr oss. Endel vill bara sitta med nedböjt huvud och lyssna. Andra kräver synstimulans i form av bilder. Projicerad bild av tex färg form vad som helst- kanske i samband med ljud. Men kombinationen gör det enklare antar jag. Så då är jag enkel.
Men är det fel? Är det fel att njuta av det enklare? av ett färdigt smörgåsbord? Jag tror å andra sidan att det färdiga smörgåsbordet kan betyda olika saker för olika människor. Och det finns olika slags smörgåsbord. VIssa är jättevackra och andra är lite slarviga. Vissa mer beska andra mer söta. osv. Get the point.

Senn gick jag på HBT festival. Antar att HBT står för HomoBiTrans, vet inte säkert för att jag inte äger tillhörighet. Jag klassar ju mig själv som hetero. Så har jag i varje fall tänkt det - och inte funderat på det desto mer. Så det är väl i sin ordning.
Och jag behöver inte kolla upp fakta för att jag inte är en journalist. Jag publicerar inget. Jag står inte till svars för nåt. För nåt jag skriver om alltså, bara mina handlingar och förehavanden. HBT alltså. det var en glad tillställning med en massa vibbar och spänning i luften. Som jag tyvärr känner att jag inte äger tillhörighet till. Blev lite ledsen av någon anledning - som att jag kände mig utanför. Get the point? Jag var liksom ingen - med undantag för otillbehörig. utomstående.vad hade jag där att skaffa? var jag där pga nyfikenhet? Min vän sa att det var gratis. Så jag gjorde som min pappa. Händer det nåt i grannskapet och det är gratis - klart man går o kollar upp. Vare sig det handlar om pingstvänner eller ljudnördar eller ja...whatever.
Men vad är då min arena? En arena där jag äger tillhörighet och känner mig hemma? En ridklubb kanske? Nej, inte längre. Är osäker på hur man sadlar en häst. (fast det är inte svårt, man lägger bara sadelfilten på hästryggen och slänger upp sadeln och spänner fast bältet, inte för spänt. jag kan fan i mig betsla en häst i sömnen. jag minns hur en martingal fästs och även vad hette det nu,Gramman - ok där kommer problemet, jag minns inte om det hette gramman eller gramhan...).

Konstgallerier då? Där känner jag mig lite hemma. Om det är vernissage går jag bara in o tar lite vin o salta pinnar och tittar på grejerna. Jag är till den graden hemmastadd att jag kan på riktigt gå in o verkligen få något ur verken. Om jag är på rätt humör dvs. Jag kan bli sur för att jag är avundsjuk och tycka att det är skit för att jag vill göra något liknande och så har någon gått o gjort mitt verk. Kanske t om bättre än jag gjort det. Så helt problemfritt är det inte. Skönt att jag ofta är på samma galleri för då kan jag verkligen för mig själv insupa verken. Ofta förstår jag inget vid första åsynen...och jag frågar inte heller i rädslan av att verka korkad. Men senn sakta men säkert fattar jag galoppen. Och det spelar inte alltid så stor roll om det är bra eller dåligt. eller mittemellan. det är egentligen roligt när det ligger lite o haltar. att man ser vart konstnären vill komma men inte riktigt lyckades nå dit. Det är kanske just där jag känner tillhörigheten. För att jag är där. inte riktigt där alltså.
Och kommer nog aldrig att göra det om någon frågar mig. Och det är ju rätt. Då har man alltid ett mål, något att leva för.

Men HBT't då. Det stör mig att vi delar upp oss. Jag förstår unga killar och tjejer som liksom funnit sin plats. Och fast det ska vara öppet så känns det som att dom unga vill stänga dörren. Liksom hit men inte längre. Eller är det bara jag? Känner jag mig som en inkräktare? Som nåtslags Normbärare...men jag är ju inte norm? Eller?
Det finns väl inget Norm? Olika grupper har sitt "norm"? Get the point? Man behöver ett norm, något annat, något motsatt för att skapa grupptillhörighet. för att skapa ett oss. Vi och dom. Går det ens att skapa en helt öppen värld? Är det en utopi? Men med just det sexuella. Det handlar om vem man blir kär i. Vem man vill se naken. Vem man vill vakna upp med.
Och det känner vi alla till. Det hoppas jag. Och då spelar det ju ingen roll vem denna vem är, vad den har för kön. Det känns helt rätt och naturligt att det är upp till var o en. Varför skulle någon annan ha åsikter om det? Känns som att man på riktigt borde kolla upp vad folk tycker. fast när man s a s mognar och växer upp lär man sig att inte bry om vad folk tycker och tänker om ens förehavanden, så länge dom inte skadar någon.
Det är sjukt att man ska måsta ha festivaler för folk som blir kära i någon av samma kön. Eller blir kära i båda könen. Äh, liksom fuck it. Fast jag förstår väl att det handlar så mycket om tillhörighet. Och att en stor del av oss människor inte naturligt kan känna tillhörighet i samhället pga att de blir kära utanför "norm begreppet". Jag hoppas verkligen att detta skall ändras. Att alla ska få känna tillhörighet när det gäller kärlek. Senn finns det så många andra system man inte kommer att känna tillhörighet i men det kvittar för kärlek det ska alla ha rätt till. Det kostar ju inget. lite brustna hjärtan men dom skadorna brukar ju läkas.
Kan det vara så att ta tex Annakarin, en heterosexuell sjuksköterska, blir nervös om hon vet att kvinnor kanske ser på henne med det ögat? Vill hon skydda sig för deras blickar? Vill hon enbart bli sedd av folk med slang mellan benen? Men tänk om AnnaKarin blir kär i en kvinna som ser ut som en man. vad gör AK då? Rubbas hennes cirklar helt då? Ska inte kärleken vinna alla hinder?
Vi säger att AK går på en klubb med sina vänner en lördagskväll. Dom dricker Gtn o så dansar dom. och i ett hörn står två män o hånglar. Varför skulle det störa AK & co? det skulle inte störa mig. Handlar det om reproduktion. Är Ak & co biologiskt sett oroade för att deras ägg går förlorade om några ur gruppen väljer att vara ihop med någon som de inte kan föröka sig med. Fast det går ju också - så Ak & co får inga poäng här. Förökning är inget bra argument. Men vi vet ju vad kyrkan tycker om detta...o då tycker jag att vi väljer att säga Fuck kyrkan - för som jag lärt mig så älskar Gud alla sina barn oavsett vad dom gör, så länge det inte skadar någon.
Get the point.

This summary is not available. Please click here to view the post.

Vem sände Biffen?

kände mig som en bokmal idag. en riktig boknörd. skönt. svartklädd.
solglasögon. mörka. ensam. pratade länge med gubben i affären. ja, jag var just som en fiktiv karaktär ur en scen ur mina idéer eller kanske woody allens filmer.
anyway. jag gillar hans filmer.
med den skillnaden att hans huvudrollsinnehavare är han själv och alltid man.
aldrig en stor kvinna som mej.
men jag gör min egna film.
mina scener.
antar att det låg en njutning idag med för att jag visste att det skulle bli en rolig kväll.
men det blev ingen speciellt rolig kväll. bara en massa förväntningar på en massa som inte kom att ske.
kanske att jag alltid förväntar mig varje dag vara maximal. kanske för att jag är rädd för att varje dag kan bli min sista. kanske för att jag vet att döden är så nära. att jag därför är så maximal.
ingen annan ser det men jag är maximal.
i min värld kan allting hända. det finns inga hinder.
men kanske våra världar inte går ihop.


kanske skall jag beskriva mitt hem. det hus jag bor i.

jag bor i ett rött tegelhus. det byggdes på 30-talet. det är väldigt enkelt men vackert på många sätt. jag har skapat en kärleksrelation till detta hus. det har blivit något av den samma kärlek jag känner till huset jag växte upp i på Bergmansgatan i Helsingfors. Att jag känner till varje vrå, varje trappsteg, varje ljud. jag andas med huset. vi har blivit vi. Och jag vill inte lämna huset. För att jag känner att det är vi.
Det är en trygghet. Jag är trygg här. Jag känner alla gamla andar som finns kvar här. jag vet att dom är här. jag säger ibland godnatt åt dom. jag känner hur dom stryker förbi. och hunden som ibland hälsar på sprätter till. åt honom säger jag "äh, ta det lugnt, dom är snälla".

Andar behöver man inte rädas. Däremot elaka killerdogs, som boxern i tisdags som kastade sig över min gamle lurvige vän. Slet i honom...såg framför mig blod o lurviga köttslamsor flygandes i luften. Skrek. kastade mig in i hundgyttret. En biffig karl kastade sig över boxern och brottades bort den. Var kom biffen ifrån? Från Gudarna? Och min lurvige vän kom ur kopplet och sprang ner mot stora vägen. Skulle han bli överkörd nu? Skrek igen. Sprang efter o lockade o ropade. Var hysterisk. Min enda egna hundvän dog i ett slagsmå över 10 år sedan. Skulle det hända igen?
Fick tag på vännen till slut. Grep tag i pälsen. Han bet mig. Hårt, två gånger. var väl chockad. Senn förlät vi varann. Fixade stelkramp och antibiotika. Inget fel på hunden. Två dagar senare var han sitt vanliga morrande svansviftande sviniga söta personliga jag. Jag hoppas vi kommer över det.
Så andarna i huset behöver man inte vara rädd för. Kanske dom sände biffen.

bronsmedalj i Skyttis

jo.
det är så mycket du inte vet om mej.
men kanske kan du gissa dig fram.
vi är ju rätt lika. sa du själv i fredags.

så lika att du trodde att vi inte kunde kyssas under fläkten.
kan vi visst för satan.

(Jag skrev att jag hade ADHD, men du har rätt. jag har det inte. och nån som har det kan bli sur.)
Jag är antingen deprimerad eller (över)lycklig. vilket kan innebära att jag även lider av manisk depression.
men jag har aldrig sökt en diagnos.
det har väl aldrig varit såpass dramatiska följder.
ibland har jag varit på väg...

Hypokondrin är small potatoes.

men i någon romantisk förvirrning har jag tänkt att allt handlar om stor fantasi, ett överdrivet livligt tänkande. som inte finner sitt utlopp.
jag är för lat helt enkelt. för ofokuserad. o har ingen kunskap om vilka praktdåd och verk jag kunde åstadkomma. och kanske det också är önsketänkande och därav lika bra att strunta att utforska i.
När någon berömmer mig och talar varmt, ibland hett om hur bra jag är på dittan eller dattan, då blir jag lite flammig och svettig. känns ju bra. senn går det över på några dar som en mindre förkylning. när jag helst vill ha ett kroniskt gott självförtroende.

man bir så ledsen när man tänker på alla år man kämpat för att ENS vara den man är idag......och så inser man att kampen bara fortsätter o fortsätter. kraven tar aldrig slut. för man nöjer sig aldrig.

tänkte tidigare idag på att jag vill besöka min gamla hemstad i Finland. Och att jag vill gå in i huset på Strandvägen 16. Knacka på. Fråga om jag får komma in och titta. Förklara vem jag är, säga att jag bodde i huset under väldigt viktiga år av mitt liv. Att jag aldrig har glömt huset. Att jag vet exakt hur pannrummet ser ut. Att jag känner till varenda vrå. Vet exakt hur dörrkarmarna ligger. vet hur man tar sig upp på vindsloftet vars golv inte var säkert.

Vet inte vad ett sådant besök kan leda till.
kanske får jag filma med videokameran. lite försiktigt. kanske i smyg.
kanske bara spela in ljud av mitt besök.

det var så mycket hemskt som hände i detdär huset. men det fanns goda stunder också. det är så mycket sådant jag inte tänker på numera. och det är väl sunt i o för sig. men alla minnen finns kvar. ganska starka är dom.

-juuuh (visslande finskt läte)
som den gången jag ville döda mammas snubbe med en kökskniv men mamma stoppade mig gråtandes och sa att han inte var värd det. och jag var så arg. så arg. det kom nog eldflammor ur mina ögon o rök ur näsborrarna.
och den gången hennes snubbe hotade att döda min hund då jag var på väg ut med mina vänner. jag kunde inte gå någonstans. klart att han inte skulle ha gjort nåt åt hunden. men han sa det. det räckte.men det kan du veta att jag aldrig var rädd för honom. han var en satans harmlös skit. en riktig looser som min mamma tyvärr hade fallit för.

fast han köpte ju skidor åt mig när jag var 11. lärde mig den moderna skridskostilen. jag blev så bra att jag fick medalj i skolans årliga skidtävling i Skyttis.

han var ofta full. o mamma söp honom skitfull på flit för hon visste att han skulle somna rätt fort då. och inte bråka med henne eller mej.han var alkoholist. inte jag.
jag dricker för att det släpper lite av min stränghet. det får mig att se klart ibland.
att se saker ur intressanta perspektiv. men att hitta rätt mängd har tagit år av träning.

jag minns också hur jag åt upp allt i skåpen. tinade t om upp hundens köttfärs och åt upp det med en massa ketchup för att senn spy upp skiten. efteråt monstruös ångest och skam.
en gång svimmade jag på vägen till skolan. minns att det snurrade i huvudet. och att jag sa åt mej själv att bara stå stilla en stund så skulle det gå över. följande minne är en kvinnas röst som skriker "Gud, hjälp mej". En sköterska kommer och hämtar mig och tar in mig till en läkare som säger att jag har svimmat och haft ett epileptiskt anfall. jag hade kissat på mig också. jag fick ligga kvar och senn åka hem till en kompis, för att man inte fick vara ensam. Klart det blev en massa undersökningar på HYKSEN i Helsingfors, men jag fick ingen diagnos. Jag var bara för undernärd.
En annan gång svimmade jag i toaletten och vaknade upp på golvet med en massa vatten runt mig. Kranen var på när jag tuppade av. Lade mig på mammas säng och sov i timmar. Och sa aldrig nåt åt någon om det. men det är dom enda gångerna jag har svimmat.

kanske överdriver jag hemskheterna. lite otäcketer nu och då. det var ju kul och kärleksfullt också.

mamma o jag sjöng alltid en massa julsånger. Och lekte att vi var på tv när vi lagade mat. Vi lekte att vi bodde i en herrgård med vinkällare. Vi hade faktiskt en vinkällare och den fyllde vi med hemgjort äppelvin sommaren 1992. Hälften av flaskorna exploderade och resten ville inte ens hennes snubbe dricka upp. Men det fanns en vinkällare. På fredagar var det stora städdagen. jag rengjorde toaletter och torkade damm. Arrangerade kryddburkar i alfabetisk ordning. Parfym och andra kemikalier i storleksordning. Och mamma tittade snett på mej varje gång. Men så länge dammet försvann....
när vi åkte till Agadir på resa fantiserade vi om att vi skulle få ihop det med den äldre franska herremannen och hans son som bodde på samma hotell (i dyr bungalow). sonen tittade på mej. men jag var ju bara 15, en blond barnrumpa. Han försvann iväg med en 19årig fyllig flicka från Seinäjoki. Seinäjokibrudens gamla mamma frågade om Turkey var något turkiskt när hon läste menyn. Jag och mamma fnittrade.

Har alltid undrat om Fransmännen hade nåt snyggt slott på landsbygden?