Vi nischar oss verkligen.
små och större grupper som kallar sig för nåt speciellt och träffas i nån lokal nånstans. O jag går dit. Fast jag inte tillhör. Men jag är en kameleont o kan verka som att jag tillhör.
Ta tex Geiger, ljudnördarnas klubb som träffas på Syncaftnar. Att jag kallar dom nördar är ingen elak kritik utan bara ett faktum - för mig är dom helt insnöade på ljud och det är ok. man får snöa in sig på vad man vill så länge det inte skadar någon. Jag är insnöad på konst kan man säga - fast drivan är inte alltid så djup - jag kan med lätthet ännu kliva upp och se på spektaklet som om jag inte var tillhörig. Ägde tillhörighet. Intressant hur språket talar om vad saken gäller. med exakthet.
Jag ägde ingen tillhörighet till Synckvällen - men jag var ändå där och tyckte att det var rätt fint. Jag har ingen som helst aning hur dom rattar fram ljud - och vad det ska vara bra för - men dom verkar få nåt ut av det. Även åhörarna. Även min vän som inte verkar vara helt insnöad. Men han är kanske som jag - har en benägenhet att se saker ur flera perspektiv och samtidigt få nåt ut av situationer. Det är nåt masochistiskt över ljudnördars intresse för ljud. Där satt dom i ett sunkigt rum och höll för öronen. Nerböjda överkroppar och huvuden. Det var inte svår musik utan bara olika slags läten som följdes av varandra. Jag är så gammaldags och lite dum att jag försöker hitta på vad det kunde vara för ljud. Tänkte också när jag satt där inklämd bakom en rygg och ett soffbord på att det är lustigt hur våra sinnen styr oss. Endel vill bara sitta med nedböjt huvud och lyssna. Andra kräver synstimulans i form av bilder. Projicerad bild av tex färg form vad som helst- kanske i samband med ljud. Men kombinationen gör det enklare antar jag. Så då är jag enkel.
Men är det fel? Är det fel att njuta av det enklare? av ett färdigt smörgåsbord? Jag tror å andra sidan att det färdiga smörgåsbordet kan betyda olika saker för olika människor. Och det finns olika slags smörgåsbord. VIssa är jättevackra och andra är lite slarviga. Vissa mer beska andra mer söta. osv. Get the point.
Senn gick jag på HBT festival. Antar att HBT står för HomoBiTrans, vet inte säkert för att jag inte äger tillhörighet. Jag klassar ju mig själv som hetero. Så har jag i varje fall tänkt det - och inte funderat på det desto mer. Så det är väl i sin ordning.
Och jag behöver inte kolla upp fakta för att jag inte är en journalist. Jag publicerar inget. Jag står inte till svars för nåt. För nåt jag skriver om alltså, bara mina handlingar och förehavanden. HBT alltså. det var en glad tillställning med en massa vibbar och spänning i luften. Som jag tyvärr känner att jag inte äger tillhörighet till. Blev lite ledsen av någon anledning - som att jag kände mig utanför. Get the point? Jag var liksom ingen - med undantag för otillbehörig. utomstående.vad hade jag där att skaffa? var jag där pga nyfikenhet? Min vän sa att det var gratis. Så jag gjorde som min pappa. Händer det nåt i grannskapet och det är gratis - klart man går o kollar upp. Vare sig det handlar om pingstvänner eller ljudnördar eller ja...whatever.
Men vad är då min arena? En arena där jag äger tillhörighet och känner mig hemma? En ridklubb kanske? Nej, inte längre. Är osäker på hur man sadlar en häst. (fast det är inte svårt, man lägger bara sadelfilten på hästryggen och slänger upp sadeln och spänner fast bältet, inte för spänt. jag kan fan i mig betsla en häst i sömnen. jag minns hur en martingal fästs och även vad hette det nu,Gramman - ok där kommer problemet, jag minns inte om det hette gramman eller gramhan...).
Konstgallerier då? Där känner jag mig lite hemma. Om det är vernissage går jag bara in o tar lite vin o salta pinnar och tittar på grejerna. Jag är till den graden hemmastadd att jag kan på riktigt gå in o verkligen få något ur verken. Om jag är på rätt humör dvs. Jag kan bli sur för att jag är avundsjuk och tycka att det är skit för att jag vill göra något liknande och så har någon gått o gjort mitt verk. Kanske t om bättre än jag gjort det. Så helt problemfritt är det inte. Skönt att jag ofta är på samma galleri för då kan jag verkligen för mig själv insupa verken. Ofta förstår jag inget vid första åsynen...och jag frågar inte heller i rädslan av att verka korkad. Men senn sakta men säkert fattar jag galoppen. Och det spelar inte alltid så stor roll om det är bra eller dåligt. eller mittemellan. det är egentligen roligt när det ligger lite o haltar. att man ser vart konstnären vill komma men inte riktigt lyckades nå dit. Det är kanske just där jag känner tillhörigheten. För att jag är där. inte riktigt där alltså.
Och kommer nog aldrig att göra det om någon frågar mig. Och det är ju rätt. Då har man alltid ett mål, något att leva för.
Men HBT't då. Det stör mig att vi delar upp oss. Jag förstår unga killar och tjejer som liksom funnit sin plats. Och fast det ska vara öppet så känns det som att dom unga vill stänga dörren. Liksom hit men inte längre. Eller är det bara jag? Känner jag mig som en inkräktare? Som nåtslags Normbärare...men jag är ju inte norm? Eller?
Det finns väl inget Norm? Olika grupper har sitt "norm"? Get the point? Man behöver ett norm, något annat, något motsatt för att skapa grupptillhörighet. för att skapa ett oss. Vi och dom. Går det ens att skapa en helt öppen värld? Är det en utopi? Men med just det sexuella. Det handlar om vem man blir kär i. Vem man vill se naken. Vem man vill vakna upp med.
Och det känner vi alla till. Det hoppas jag. Och då spelar det ju ingen roll vem denna vem är, vad den har för kön. Det känns helt rätt och naturligt att det är upp till var o en. Varför skulle någon annan ha åsikter om det? Känns som att man på riktigt borde kolla upp vad folk tycker. fast när man s a s mognar och växer upp lär man sig att inte bry om vad folk tycker och tänker om ens förehavanden, så länge dom inte skadar någon.
Det är sjukt att man ska måsta ha festivaler för folk som blir kära i någon av samma kön. Eller blir kära i båda könen. Äh, liksom fuck it. Fast jag förstår väl att det handlar så mycket om tillhörighet. Och att en stor del av oss människor inte naturligt kan känna tillhörighet i samhället pga att de blir kära utanför "norm begreppet". Jag hoppas verkligen att detta skall ändras. Att alla ska få känna tillhörighet när det gäller kärlek. Senn finns det så många andra system man inte kommer att känna tillhörighet i men det kvittar för kärlek det ska alla ha rätt till. Det kostar ju inget. lite brustna hjärtan men dom skadorna brukar ju läkas.
Kan det vara så att ta tex Annakarin, en heterosexuell sjuksköterska, blir nervös om hon vet att kvinnor kanske ser på henne med det ögat? Vill hon skydda sig för deras blickar? Vill hon enbart bli sedd av folk med slang mellan benen? Men tänk om AnnaKarin blir kär i en kvinna som ser ut som en man. vad gör AK då? Rubbas hennes cirklar helt då? Ska inte kärleken vinna alla hinder?
Vi säger att AK går på en klubb med sina vänner en lördagskväll. Dom dricker Gtn o så dansar dom. och i ett hörn står två män o hånglar. Varför skulle det störa AK & co? det skulle inte störa mig. Handlar det om reproduktion. Är Ak & co biologiskt sett oroade för att deras ägg går förlorade om några ur gruppen väljer att vara ihop med någon som de inte kan föröka sig med. Fast det går ju också - så Ak & co får inga poäng här. Förökning är inget bra argument. Men vi vet ju vad kyrkan tycker om detta...o då tycker jag att vi väljer att säga Fuck kyrkan - för som jag lärt mig så älskar Gud alla sina barn oavsett vad dom gör, så länge det inte skadar någon.
Get the point.
No comments:
Post a Comment