bronsmedalj i Skyttis

jo.
det är så mycket du inte vet om mej.
men kanske kan du gissa dig fram.
vi är ju rätt lika. sa du själv i fredags.

så lika att du trodde att vi inte kunde kyssas under fläkten.
kan vi visst för satan.

(Jag skrev att jag hade ADHD, men du har rätt. jag har det inte. och nån som har det kan bli sur.)
Jag är antingen deprimerad eller (över)lycklig. vilket kan innebära att jag även lider av manisk depression.
men jag har aldrig sökt en diagnos.
det har väl aldrig varit såpass dramatiska följder.
ibland har jag varit på väg...

Hypokondrin är small potatoes.

men i någon romantisk förvirrning har jag tänkt att allt handlar om stor fantasi, ett överdrivet livligt tänkande. som inte finner sitt utlopp.
jag är för lat helt enkelt. för ofokuserad. o har ingen kunskap om vilka praktdåd och verk jag kunde åstadkomma. och kanske det också är önsketänkande och därav lika bra att strunta att utforska i.
När någon berömmer mig och talar varmt, ibland hett om hur bra jag är på dittan eller dattan, då blir jag lite flammig och svettig. känns ju bra. senn går det över på några dar som en mindre förkylning. när jag helst vill ha ett kroniskt gott självförtroende.

man bir så ledsen när man tänker på alla år man kämpat för att ENS vara den man är idag......och så inser man att kampen bara fortsätter o fortsätter. kraven tar aldrig slut. för man nöjer sig aldrig.

tänkte tidigare idag på att jag vill besöka min gamla hemstad i Finland. Och att jag vill gå in i huset på Strandvägen 16. Knacka på. Fråga om jag får komma in och titta. Förklara vem jag är, säga att jag bodde i huset under väldigt viktiga år av mitt liv. Att jag aldrig har glömt huset. Att jag vet exakt hur pannrummet ser ut. Att jag känner till varenda vrå. Vet exakt hur dörrkarmarna ligger. vet hur man tar sig upp på vindsloftet vars golv inte var säkert.

Vet inte vad ett sådant besök kan leda till.
kanske får jag filma med videokameran. lite försiktigt. kanske i smyg.
kanske bara spela in ljud av mitt besök.

det var så mycket hemskt som hände i detdär huset. men det fanns goda stunder också. det är så mycket sådant jag inte tänker på numera. och det är väl sunt i o för sig. men alla minnen finns kvar. ganska starka är dom.

-juuuh (visslande finskt läte)
som den gången jag ville döda mammas snubbe med en kökskniv men mamma stoppade mig gråtandes och sa att han inte var värd det. och jag var så arg. så arg. det kom nog eldflammor ur mina ögon o rök ur näsborrarna.
och den gången hennes snubbe hotade att döda min hund då jag var på väg ut med mina vänner. jag kunde inte gå någonstans. klart att han inte skulle ha gjort nåt åt hunden. men han sa det. det räckte.men det kan du veta att jag aldrig var rädd för honom. han var en satans harmlös skit. en riktig looser som min mamma tyvärr hade fallit för.

fast han köpte ju skidor åt mig när jag var 11. lärde mig den moderna skridskostilen. jag blev så bra att jag fick medalj i skolans årliga skidtävling i Skyttis.

han var ofta full. o mamma söp honom skitfull på flit för hon visste att han skulle somna rätt fort då. och inte bråka med henne eller mej.han var alkoholist. inte jag.
jag dricker för att det släpper lite av min stränghet. det får mig att se klart ibland.
att se saker ur intressanta perspektiv. men att hitta rätt mängd har tagit år av träning.

jag minns också hur jag åt upp allt i skåpen. tinade t om upp hundens köttfärs och åt upp det med en massa ketchup för att senn spy upp skiten. efteråt monstruös ångest och skam.
en gång svimmade jag på vägen till skolan. minns att det snurrade i huvudet. och att jag sa åt mej själv att bara stå stilla en stund så skulle det gå över. följande minne är en kvinnas röst som skriker "Gud, hjälp mej". En sköterska kommer och hämtar mig och tar in mig till en läkare som säger att jag har svimmat och haft ett epileptiskt anfall. jag hade kissat på mig också. jag fick ligga kvar och senn åka hem till en kompis, för att man inte fick vara ensam. Klart det blev en massa undersökningar på HYKSEN i Helsingfors, men jag fick ingen diagnos. Jag var bara för undernärd.
En annan gång svimmade jag i toaletten och vaknade upp på golvet med en massa vatten runt mig. Kranen var på när jag tuppade av. Lade mig på mammas säng och sov i timmar. Och sa aldrig nåt åt någon om det. men det är dom enda gångerna jag har svimmat.

kanske överdriver jag hemskheterna. lite otäcketer nu och då. det var ju kul och kärleksfullt också.

mamma o jag sjöng alltid en massa julsånger. Och lekte att vi var på tv när vi lagade mat. Vi lekte att vi bodde i en herrgård med vinkällare. Vi hade faktiskt en vinkällare och den fyllde vi med hemgjort äppelvin sommaren 1992. Hälften av flaskorna exploderade och resten ville inte ens hennes snubbe dricka upp. Men det fanns en vinkällare. På fredagar var det stora städdagen. jag rengjorde toaletter och torkade damm. Arrangerade kryddburkar i alfabetisk ordning. Parfym och andra kemikalier i storleksordning. Och mamma tittade snett på mej varje gång. Men så länge dammet försvann....
när vi åkte till Agadir på resa fantiserade vi om att vi skulle få ihop det med den äldre franska herremannen och hans son som bodde på samma hotell (i dyr bungalow). sonen tittade på mej. men jag var ju bara 15, en blond barnrumpa. Han försvann iväg med en 19årig fyllig flicka från Seinäjoki. Seinäjokibrudens gamla mamma frågade om Turkey var något turkiskt när hon läste menyn. Jag och mamma fnittrade.

Har alltid undrat om Fransmännen hade nåt snyggt slott på landsbygden?