Vem sände Biffen?

kände mig som en bokmal idag. en riktig boknörd. skönt. svartklädd.
solglasögon. mörka. ensam. pratade länge med gubben i affären. ja, jag var just som en fiktiv karaktär ur en scen ur mina idéer eller kanske woody allens filmer.
anyway. jag gillar hans filmer.
med den skillnaden att hans huvudrollsinnehavare är han själv och alltid man.
aldrig en stor kvinna som mej.
men jag gör min egna film.
mina scener.
antar att det låg en njutning idag med för att jag visste att det skulle bli en rolig kväll.
men det blev ingen speciellt rolig kväll. bara en massa förväntningar på en massa som inte kom att ske.
kanske att jag alltid förväntar mig varje dag vara maximal. kanske för att jag är rädd för att varje dag kan bli min sista. kanske för att jag vet att döden är så nära. att jag därför är så maximal.
ingen annan ser det men jag är maximal.
i min värld kan allting hända. det finns inga hinder.
men kanske våra världar inte går ihop.


kanske skall jag beskriva mitt hem. det hus jag bor i.

jag bor i ett rött tegelhus. det byggdes på 30-talet. det är väldigt enkelt men vackert på många sätt. jag har skapat en kärleksrelation till detta hus. det har blivit något av den samma kärlek jag känner till huset jag växte upp i på Bergmansgatan i Helsingfors. Att jag känner till varje vrå, varje trappsteg, varje ljud. jag andas med huset. vi har blivit vi. Och jag vill inte lämna huset. För att jag känner att det är vi.
Det är en trygghet. Jag är trygg här. Jag känner alla gamla andar som finns kvar här. jag vet att dom är här. jag säger ibland godnatt åt dom. jag känner hur dom stryker förbi. och hunden som ibland hälsar på sprätter till. åt honom säger jag "äh, ta det lugnt, dom är snälla".

Andar behöver man inte rädas. Däremot elaka killerdogs, som boxern i tisdags som kastade sig över min gamle lurvige vän. Slet i honom...såg framför mig blod o lurviga köttslamsor flygandes i luften. Skrek. kastade mig in i hundgyttret. En biffig karl kastade sig över boxern och brottades bort den. Var kom biffen ifrån? Från Gudarna? Och min lurvige vän kom ur kopplet och sprang ner mot stora vägen. Skulle han bli överkörd nu? Skrek igen. Sprang efter o lockade o ropade. Var hysterisk. Min enda egna hundvän dog i ett slagsmå över 10 år sedan. Skulle det hända igen?
Fick tag på vännen till slut. Grep tag i pälsen. Han bet mig. Hårt, två gånger. var väl chockad. Senn förlät vi varann. Fixade stelkramp och antibiotika. Inget fel på hunden. Två dagar senare var han sitt vanliga morrande svansviftande sviniga söta personliga jag. Jag hoppas vi kommer över det.
Så andarna i huset behöver man inte vara rädd för. Kanske dom sände biffen.