Vet inte vad fotografierna i min skiss ”är”, står för. Försöker reda ut VARFÖR jag har plockat ut ”just” dem. Det har jag ju gjort. Har skippat en hel del. Plockat in. Plockat ut. Och nu försökt ”se” dem. Se vad de kommunicerar. Vad jag ser i dem? Vad jag tror någon annan ser…där ljög jag. Det har jag inte sett.
Tyvärr är det ju så att bildskaparen ser andra saker än åskådaren. Som bildskapare minns jag ögonblicket, platsen. Det som egentligen skedde, det jag ville fånga eller helt enkelt det jag såg. Eller det min kamera o mitt klumpiga finger råkade exponera filmen med. Flera av bilderna är bilder jag inte innan intresserat mig för särskilt. Det är bilder som mitt öga ratat o gått förbi utan att stanna. Men varför intresserar dessa bilder mig nu? Vissa av bilderna har känts så slemmigt estetiska att jag mest mått illa av dem innan. >Varför mår jag inte längre lika illa? Är det en estetisk befrielseprocess eller?
Håller jag på att släppa något? Ska jag bli friare? Eller är det en återvändsgränd.blaah.
Anyway…soppan har kokat över och jag gör saker som känns bra och roliga. Jag hoppar från en sak till en annan och mitt huvud känns som en överfull mapp. Ett svällande arkiv av för mycket bråte, gamla dikter och skisser. Idéer som jag är osäker på. Idéer som är halvfärdiga. Idéer och idéer. Tankegångar. Försök till insikt och förståelse. Ibland idéer som vill omkullkasta allting. Anarkistiska tankar. Hat och glädje. En massa bråte med andra ord.

Fotografiska verk jag gjort tidigare har ofta visualiserat en tanke/tankar. Ibland har de varit fragment av en process; ett fejkat projekt – bilder och texter som har satts ihop för att bilda ett manus av något slag, idéer till scener. Detta har jag slagit samman och kallat för ett verk. Verket har aldrig visats på en utställning. Jag hann bli trött på fotografiet. Den tvådimensionella ytan som plötsligt kändes intetsägande. Så förbaskat tråkig. Kanske det var så. Varför har det NU ändrats? Varför känns inte dessa bilder tråkiga? Har jag sett något i bilderna jag inte kan beskriva? Är det ett förtydligande av en poäng jag har eller vad? Eller är de alla ursköna darlings jag borde ha ihjäl på direkten? Springa undan och släppa en bomb på? Eller ska jag säga att ”de står för mitt språk”?

Enkelt sagt är det en blandning av ”halvdåliga” bilder på människor: sittande vid bord, i fåtöljer, badkarskanter, parker och några hundar. Miljöbilder av en aningens öde platser, inte nödvändigtvis fula öde platser utan delvis halvfärdiga områden eller wastelands. Vackra träd. Vackert ljus. En massa himmel med dramatiska moln. Solljus. En blandning. I mitt tycke rätt vackra och melankoliska vyer. Litet dystra. Men ändå vackra. Ibland apokalyptiska. Ett riktig darling ord det där.haha.

Igår tog jag fram alla 30 bilder igen och tittade på dom. Försökte fatta. Förstod inte ett piss så jag tog pennan i vacker hand och rafsade ner impulsiva tankar som dök upp vid åsynen av varje bild. Jag höll på så i en god stund. Metodiskt tittade jag på bilden, skrev ner nåt och gick till följande bild. Planen var att urskilja en röd tråd med hjälp av de antecknade orden. Vilket jobb. Ord som dök upp ofta var ortnamn, namn på personer, besök, resa, ”kände mig” och apokalyptisk och ”var tvungen att ta ett kort”. Kanske titlen är helt på sin plats, I’ve seen Paris. Någonstans känner jag av en slags dokumentär av ett kringflackande liv, vänner som kommer och går, resor och känsla av ensamhet eller ostabilitet.
Jag har känt att jag lurar mig själv. Jag vill göra snygga fotografier, ställa ut dom på lyxiga gallerier och förhoppningsvis sälja några kort och håva in lite kosing. Konstnärligt och moraliskt lurar jag mig själv grundligt. Men jag har ju även genomskådat mig så nu kanske det inte ens blir av. Jag är ju för fan inte frisk i skallen. Men diplomat som man är så skall alla konflikter lösas. Så även denna och den bästa lösningen på detta trivia är att inte göra en klassisk fotoutställning utan istället arbeta ihop bilderna och funderingarna kring fotografiet till ett litterärt alster. Kanske finns det anlag för någon slags avhandling här? Man kan kalla det en slags personlig reflektion över fotografiet och dess problematik. Nu är det ju så att detta är högst personligt och antagligen finns det inte stora horder av folk som upplever samma sak. Eller?

Kanske mitt dilemma inte ens gäller enbart fotografiet. Det gäller nog hela djälva spektrat av etablissemanget och synen på konst.

I natt drömde jag om en konstdiskussion. En bekant konstnär beklagade sig över att matematiken gör ett så stort intrång i nutidskonsten. Jag ansåg också att det var jobbigt pga mina dåliga mattekunskaper. Dock hävdade jag att det inte var helt ointressant, formler är visuella och matematik och fysik är grundläggande element för hela vår existens. Going fast but where? Vad händer egentligen?