EN ÄNDLÖS FORMLÖS MASSA – FÖR EVIGT

Det var en hel del som hände under det där livet trots att det ibland inte kändes som något speciellt. När man summerade upp alltihop, skrev ner alla händelser och omständigheter på papper punkt för punkt blev listan till slut rätt lång. Men den listan spelade inte så stor roll i det långa loppet och just i den stund man befann sig i. Man kände sig alltid så gott som nyfödd. Lite yr i skallen och oviss om hur saker fungerade. Man blev ju till och med förvånad då man kände till information om något. Man kunde ibland till exempel veta varför ett tekniskt fel uppstod och rätta till det efter kunskaper och erfarenhet. Dessa tillfällen tydde på att ett tidigare liv hade existerat, och att tidigare erfarenhet fanns. Men man var alltid lika förvånad och glad.
Det var något helt annat med den fysiska kroppen. Den tog man avstånd ifrån. Oftast kände man inte ens igen den. Den var som ett otyg, speciellt då den inte fungerade. Men man visste att man inte kunde fortgå som levande varelse utan den. För i ett sådant kroppslöst liv skulle man vara helt osynlig för andra. Tankarna skulle fortsätta sitt roterande och myllrande men annars skulle man bara sväva omkring som en osynlig formlös massa. Det lät nästan lite skönt. Men utan kroppen skulle man gå miste om en massa som ibland kunde uppfattas som trevligt och spännande. Kroppen förvandlades hela tiden. Sakta men säkert. Detta kallades åldringsprocess. Man visste att det till slut skulle leda till död och förruttnelse för att sedan kulminera i ett totalt försvinnande. Detta kunde man förstå utan att studera den tillgängliga litteraturen. Det var skrämmande men oundkomligt. Man fick helt enkelt inte fästa sig vid sin fysiska natur. Gjorde man det skulle man komma att lida mycket och känna sig tom och meningslös. Så blev nog fallet för många. Ett bättre val var att satsa på insidan. Bli bekant med det som inte var fysiskt påtagbart. Enligt flera teorier var det just detta det som kunde leva vidare, var evigt och outplånligt.

För mig tog det ungefär 30 år att förstå detta. När jag väl gjort det blev jag lugn. Jag började till och med tycka om mitt fysiska hölje som jag tidigare tyckt mycket illa om. Tidigare vantrivdes jag i mitt skal, jag jämförde det för mycket med de andra jag kunde se omkring mig. Och tyckte att JAG var ful och grotesk. Så litet jag förstod då. Det var ju inte MIG jag tyckte illa om, det var bara skalet. Och som jag jobbade för detta skal som inte betydde så mycket. Men jag var döv och ung och påverkades av det yttre.
Nu när jag ser på min hand med 5 olika långa tentakler, som kallas för fingrar, blir jag bara glad, för jag vet att utan dessa hade mycket blivit ogjort och efterlämnat. Ibland smörjer jag in händerna med kräm så att de inte skall kännas så fnasiga. Fnasighet och torka tyder på att tiden snart är ute. Att kroppen snart skall försvinna. Det inre måste jobba och leva så länge skalet finns kvar för det är det enda sättet för det inre att få utlopp. Utlopp är inte nödvändigt i alla fall men av många utlopp skapas gudomliga ting.
Många säger att mitt yttre är unikt, men jag tror inte riktigt på det. Säkerligen är det så bland 10.000 andra skal men någonstans därute finns en exakt eller nästan exakt kopia. Kanske är den unik men inte i det stora hela.